De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
3. JONAS AX HYLLAR APRIL TEARS OCH SVIMMAR UNDER EN HÄGG
Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.
Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.
Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.
April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.
Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.
Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.
Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt "åka med" i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en "Hypnotic Cornflake"(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte.
Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. "cHauur ni rooouilght? Hick!", "Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?", "GUUUD va kuuul" ,"Vaoo schkaoo du göra då...?"Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.
De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias "Shaggy" Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.
Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.
Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit. Men så tänkte vi inte just då.
En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!
Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.
Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.
*
Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.
Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.
Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.
Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.
April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.
Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.
Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.
Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt "åka med" i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en "Hypnotic Cornflake"(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte.
Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. "cHauur ni rooouilght? Hick!", "Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?", "GUUUD va kuuul" ,"Vaoo schkaoo du göra då...?"Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.
De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias "Shaggy" Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.
Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.
Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit. Men så tänkte vi inte just då.
En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!
Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.
Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.
*
Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.
Kommentarer
Postat av: Jens
En ruggigt klassisk spelning. Men kanske inte den mest klassiska... Och jag är vanvettigt övertygad om att det var i min gitarr halsbandt trasslades in, men nu har du så bestämt hävdat att det var din att jag är nära att ge upp.
Postat av: Sjögge
Thureby sparade inspelningen efter kvällen och Tony tog en kopia. Jag minns att de brukade muntra upp sig genom att lyssna på det vid vissa fester.
Postat av: sara
Jag undrade när den här skulle komma. Minns faktiskt också att det var Jens gitarr jag satt fast i och att det var nära att jag ramlade ner bakom högtalarna vilket i och för sig hade varit det bästa.
Tacksam att du sparade på detaljerna för det där var verkligen inte min kväll. Vet inte hur länge ni tjurade över min usla insats!!!
Postat av: Andreas
ha ha! Det var alltså Jens gitarr! Ja vissa detaljer blir diffusa med åren... Ja vi var inte lätta o tas med på den tiden, detta kommer ytterligare att understrykas i ett nytt inlägg kommande vecka! : )
Trackback
