kollaps!

Hyndans hörna Stockholm, 1995. April Tears är på scen det sista datumet på miniturnén som följde efter släppet av "Strange Paradise". Några veckor innan hade vi spelat på ett tak i Skarpnäck inför en högst begränsad åhörarskara, nu stod vi inför en imponerande samling människor som inkluderade flera av "Yvonnarna", Henrik Berggren och releaseskribenten Martin Söderström som nyligen belönat skivan med högsta betyg.

Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, "blombussen", hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!

Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:

Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas "Lelle" Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.

I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.

Vi går in och beställer. Jag säger:

-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.

och tar min bricka

Keta säger:

-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.

Kitte säger:

-En MacDonalds.

Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.

Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.

Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.

Kvällen och natten fortsatte, utan Jens Hellqvist, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen. 

Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt "speciellt" där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)

Inne i stan hade Hellqvist ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till "Lelles" trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Hellqvist lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet  och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.

På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.

Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:

-Var är jag?

Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst,  visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla: 

-Vad fan? Det är ju Jens!

*


Några månader senare spelade April Tears in "Sing Lee" i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: "Beställ nu för fan ingen MacDonalds", "Det är en Big Mac du vill ha" , "MacDonalds är goa grejer du" etc etc..

Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst "BigMacBigMacBigMacBigMac" till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.

-Vad får det lov att vara?

Kitte svarar stammande, och du vet det:

-Hej. En Ma-MacD-Donalds.