kollaps!

1991 ringde första skivbolaget till mig. La Ment Records i Klippan, Skåne. Naiv och ung som jag var skrek jag mig hes av glädje efter samtalet och rusade runt i barndomsvillan av eufori och skrek "VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT, VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT JIIIIIHUUUUUUU!!!"

Nu var ju inte världen så enkel som Andreas 17 år trodde. Det skulle de kommande 14 åren i bandets historia bevisa. All väntan, all förväntning, alla löften. Att hålla ihop bandet, repa, skriva låtar, jobba mot skivbolag, arrangörer, bokare, media, förlag, publik - med alla drömmar, samtidigt som man blir vuxen och bör ha ett jobb.

Mycket skulle få läggas åt sidan. Nu hade April Tears, i stora drag, en jävla rolig -och stundtals lyckad- resa ändå, även om de flesta är av den dråpligare karaktären. Och det är ju dem som behandlas på kollaps.

Vid vissa tillfällen har naturen, Gud eller vad man nu vill tydligt visat att detta band kanske inte var ämnat att bli det nya Depeche Mode eller U2 eller ens The Souls. Denna första kontakt med "branchen" var ett sådant tillfälle.

För det första var vi långt från redo att hamna i situationen. 1990, på tidiga hösten, började jag lära mig spela gitarr. 1990, i oktober, var vi i studio och spelade in första demon. Jag kommer inte ens ihåg vilka som var med då, men jag tror det var jag, Sara på kör, Kenta Jansson inhyrd på synt och...ja fan, skam på mig men jag vet inte om det var Carl Johan Larsson, Krea Pettersson eller Johan Ahl på bas.

I vilket fall återvände vi till Mats Axfors studio Slakthuset i februari för en andra inspelning. April Tears hade gjort lite framsteg och låtarna började hitta nånstans. Jezzica Sunmo och Belinda Berg (Kittes syrra) var med på kör, Sjögge hade hjälpt till på "A Moment Of Weakness" och Jens var i faggorna att bli med i bandet. Återigen är jag osäker på bandets uppställning, det var snabba svängar. Keta, Krea, Johan Ahl, Jesper Eng, Carl Johan och Jens var alla basister och gitarrister inom loppet av ett halvår!

En tredje demo producerades till sommaren och nu började det bli dyrt att betala Axfors, därför gjorde jag ett upplägg jag minns än i dag. Medlemmarna betalade kostnaderna i studion utefter hur mycket man spelade in mätt i tid! Detta fick jag mycket skit för minns jag, men jag och Jens cashade upp bra mycket mer än de andra inblandade så nånstans var det väl fair enough. Jag vet band som än idag går in i studion där basisten som spenderar tre timmar av totalt tre dagar i en dyr studio och som får casha up lika mycket som alla andra. Å andra sidan är det väl så ett band byggs upp och funkar och det är bandmentaliteten. Så har April tears aldrig riktigt funkat. Sen har vi ju varit långt ifrån ett "normalt" rockband också..

Det var iallafall efter denna demo La Ment Records, AKA Anders Jönsson, i Klippan ringde till Bäckagatan 21 i Tranås och var impad och intresserad av bandet. Han var den första personen att inviga mig i branchens stora löften, stora snack och planer. Nåt som vissa lyckas hålla sig från, nåt som vissa smittas av. Och jag får väl säga att jag har alldeles för många gånger lyssnat för mycket på detta snack och alldeles för många gånger lovat band & vänner att en massa saker ska hända som aldrig hände. Med åren blir man ärrad, men ibland när nåt spännande är på G kan jag fortfarande få lite fjärilar i magen så helt jävla cynisk har man väl inte blivit.

La Ment records ville höra mer av April Tears och bjöd därför ner oss till Klippan för en inspelning i en studio där. Vi trodde väl att det var en singel vi skulle göra. Vi som skulle åka ner var slutligen Jens 18 -på synt, Jag 17 på gitarr, Sara 15 på sång och Carl Johan 16 på bas. 

Med oss skickade min far, god bless his soul, en form av protegé, en manager om ni vill. Henrik Wigren.
Denne Wigren var helt oinvigd i rockbranchen, några år äldre än oss, visst, men att vi skulle utge oss för att vara managerstyrda av honom var en otroligt pinsam grej.

Farsan Calle. Han ville bara väl, men det är ingen hemlighet  varken för mig eller andra Tranåsbor att han kunde vara en småpåve som fixade med det mesta. Mycket av det han gjorde var bra och för det förtjänar han beundran. Det är inte lätt att ordna kändismatcher och påläggsmilar och nyårsrevyer i Tranås med en stor mängd missunsamma, misstänksamma och sura människor som till alldeles för stor del utgör det som är Tranås.

Andra grejer var inte lika grymma, det kommer mer om det senare. Nu låter vi pappa vila.
Puss lille pappa. 58 år blev alldeles för lite.

Henrik Wigren var alltså i praktiken inget annat än en förklädd chaufför till det unga bandet. Som anlände direkt till studion i Klippan för att där mottas av teknikern Roger Sjunner. Men låt oss först backa bandet lite.

Rep inför inspelningen skedde i ett garage i Tingshuset, vid svartån, i Tranås. Och det fanns en hel del komplikationer. Kylan var en. Musikaliteten ännu en. Samt att Jens hade en flickvän boende i London. Och att Jens som "missat färjan hem" inte alls hade gjort det, utan helt sonika blivit kvar extra länge. Jens får väl dra orsakerna varför, men han kom hem i princip samma dag som vi skulle åka. Och allt blev lite stressigt. De sista dagarna innan minns jag att jag och Carl Johan slet som fan i Tingshuset. Inte med arrangemang. Nej för fan. Det handlade om att lära sig spela på instrumenten.

Tillbaka till Klippan:

Bandet kliver in i studion, en källarlokal, hälsar på Roger Sjunner, hälsar på Anders Jönsson -som vi senare kort och gott kom att kalla La Ment- och därefter påtalade att en viktig del i vår utrustning saknades. Jens som var, och är, och alltid kommer att vara, mycket mer tekniskt begåvad än mig tog snabbt, kanske för snabbt, kanske mycket för snabbt upp ämnet, jag tror knappt han hann presentera sig:

-Vi behöver en sync-box, sa han.

Och precis när han sagt det såg jag att han hade ett långt, svart hårstrå i munnen. Jag sträckte mig fram och drog varsamt bort det. Snyggt.

Inspelningarna kom igång, en nyversion av "Lost In My Dreams", en ganska dålig grej som hette "Somehow Anyday" och "Change" -en typ av Tranåscountryballad! Och, just det, "Blue Girls Beach" med stämsång! Något som April Tears upptäckte där och då. Tack Roger Sjunner.

Ni blir inte förvånad när jag säger att inspelningen blev en katastrof. Jobbigast var det för stackars Carl Johan. Efter att vi kopplat upp alla grejer och fått ordning på allt var det dags att lägga bas. Det gick inte bra. I studion märktes det tydligt och snabbt att Carl Johan inte kunde hantera instrumentet. Än mindre spela på det. Vi tog en matpaus.

På pizzerian hamnade Calle i onåd när han oväntat satte fyr på en servett. Vi fick ut den från restaurangen och lyckades släcka den. Jag tror Calle redan där kommit ur fas och värre skulle det bli. När vi återvände till studion kämpade han på, men det gick inte ens sätta en fyrtakt. Vi stod bakom vår basist ett tag i kampen, men snart  började vi misströsta och inse att det här skulle inte gå. Till slut säger även Call att det inte går. Roger Sjunner ringer då sin vän basisten.

Ner kommer en ung man som ser ut som byfånen. Han var dessutom det. En gigantisk snus utsmetad över käften, rödmosig, i träningsbrallor från 75, en sliten punk t-shirt och en tunn högpannad frisyr som tappade hela hårbollar runt stärkaren efter han pluggat in basen och börjat knäppa på strängarna. Vi tittade på varandra och gapade när han lade in tonerna till en låt. Herregud vad det lät illa. Men nu var vi definitivt i en situation där vi inte kunde göra annat än tummen upp.

Sent på kvällen bjöds vi hem till La Ments lägenhet. På vägen dit pajade hans bil, vi fick skjuta på den och till slut ställa den åt sidan. På vägen passerade vi hans mor för att inhämta maten vi skulle äta. Grön bandspaghetti. Mmm.

Dagen efter fortsatte inte mycket bättre, men vi kunde "ta oss ur situationen" och åka tillbaka hem till Tranås med en grovskiss till en demo.
*

Några veckor senare återvände jag och Jens för att slutmixa demon, som skulle slussas vidare till bla Warner Chapel (Anders Jönsson började senare jobba där). På vägen dit får vi, surprise, surprise, motorstopp. Detta för att de två genierna Hellqvist/Jismark åkt slut på bensinen. En oerhört snäll påg som hette Björn körde oss flera mil till närmsta stad och tillbaka med ny bensin. Han står, som jag minns det, med på "Cellarbird" tacklistan. 

Efter slutmixen i studion återvände vi till La Ments residence. Där bjöds vi även denna gång av bandspaghetti. Denna gång spetsades tillställningen även av några av Klippans finest som, efter vi druckit upp våra öl, ringdes över med kaffekask. Och när denna tog slut ringdes en riktig legendar in -antagligen den enda som hade hembränt i bekantskapskretsen denna sena timme. Jens och jag ville då bara sova, men det var bara att bita i och hålla sig vaken. Jävla gubbar.

**

Självfallet hände inte mycket mer med La Ment. Självfallet lät inspelningen sämre än våra egna.
Men det var iallafall första gången jag kunde utropa "Albumet kommer snart, det kommer att bli skitbra!"
Detta kommer väl stå på min gravsten så många gånger som jag sagt det. Mer om det senare i veckan.