Paris, Texas, Pizza i Tranås
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
4. THE NEON JUDGEMENT ÄTER PIZZA PÅ PIZZERIA HAWAII
Tranås är mest känt för Hyland och Pälsindustri. Idag lever inga av de två.
Istället handlar det om pizza. Det är helt oförklarligt med det är så sjujävla goda pizzor, nowhere to be found i hela Stockholm exempelvis. Varför har ingen börjat göra dessa pizzor i Stockholm?
Det är i september 1989 det helt otänkbara händer. Belgiska cowboysyntarna i The Neon Judgement är på Sverigeturné och är på väg mot Jönköping. Jag är själv där och njuter av en helt fantastisk spelning. Neon Judgement hade Parade Ground som förband (de har tydligen gjort en ny platta nu efter att ha varit frånvarande i typ 18 år...) och Jo Casters från Poesie Noire som ljudtekniker.
Där hände också en radda fullständigt klassiska händelser, men det får jag ta en annan gång, det har ju inte särdeles mycket med Tranås att göra.
I vilket fall berättade jag av någon anledning för Jo Casters, när jag fick chansen att prata med honom, att jag kommer från Tranås. Då säger han att de stannade där på "the only street" och käkade pizza. "Very, very nice pizza" konstaterade den rundlagde Casters.
När jag kom hem strömmade rapporterna in om en bunt herrar i cowboyhattar, långa rockar och solglasögon som klivit in på Pizzeria Hawaii i släptåg efter en man helt klädd i vitt, med stålbågade glasögon, tidernas bakåtslick, rökandes en cigarill samt med en silkeshandduk vilandes på axlarna. (Detta var Neon Judgements manager).
Efter att Poesie Noire och TNJ skrämt vettet ur Tranåsborna en fredagseftermiddag blev det fullkomlig Poesie Noire hysteri i Tranås. Deras kommande platta "Marianne" togs in av skivbutikerna i tjogvis. Alla lyssnade på "Marianne" och innehade en styck LP eller CD.
När jag långt senare pratade med Jo Casters, idag är han skivbolagsboss i Belgien, och nämnde detta, berättade han för mig att just "Marianne" hade varit ett försäljningsfiasko. Skivan hade bara sålt 48 exemplar i Sverige bläddrade han fram. Detta ställer en mycket obehaglig fråga; såldes alla ex till Tranås lokala syntrockmusiker?
Newsflash: Jens Hellqvist, 32, bor på Tredje Långgatan. (Källa: Google Search) Nu närmar vi oss toppen på listan!
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
De flesta av banden på den här tiden hade replokal i Sobelhuset, då känt som Musikcafét. Jag tror och hoppas att band fortfarande är verksamma i huset som präglat så många talanger: Palimpsest, Paddington, A Girl Called Johnny. Och så förstås The April Tears och Alter Ego.
En sen fredagseftermiddag mitt i vintern 1991 stod just nämnda två band och repade när mentor Mats Axfors kommer insvävande. Mannen tycks levitera en kort sekund innan han säger -Vill ni gigga ikväll?
Det visade sig att en massa missanpassade ungdomar från Uppsala skulle besöka rekreationscentrat Musikcafét senare under kvällen och det fanns utrymme för ett uppträdande. Båda banden tackar högljutt JA, trots att April Tears basist Johan Ahl är frånvarande. Det var alltså tvunget att finna Johan Ahl.
På den här tiden använde man sig inte av mobiltelefoner, kan tyckas fjärran men så var det. Och när inte basisten svarade i hemtelefonen hos mamma och pappa så var det bara att ge sig ut på jakt. Jimmy Monell och jag stack iväg medans de andra åkte hem och duschade, bytte om etc..
Var kunde nu Ahl tänkas vara? Vi gick en repa på stan, pizzerior, flipperhallen och andra tänkbara hak innan vi fick tipset om att han möjligen kunde befinna sig på bio. Det var Sverigepremiär på "Die Hard" på Tranås enda biograf, Royal. Vi gick dit.
Först hittade vi en dörr som ledde till biografmaskinisten. Den härjade halvlängdsmannen därinne höll på att dö av chock när en stressad Jismark dök upp med flåset i halsen: -Vi letar efter vår basist! -Vi har spelning ikväll och vi måste hitta vår basist!
Vi fick lov att ta oss in i biografen och söka efter Johan Ahl, detta trots att filmen börjat. Jimmy Monell drog ner mössan och skickade ner hakan i jackan när vi klev in. Jag misstänker att han höll på att skämmas ihjäl.
Vi gick rad upp och rad ner. Inget utslag. Jag började viska: Johan? Johan?? och folk började notera oss, en del sa
-Vad i helvete Jismark, vad fan håller du på med??
Efter en liten stund. när vi rundat hela fullsatta salongen hörde jag en välbekant röst från ett av de bakre leden, men det var en för ljus röst för att vara Johan Ahls. Det var min före detta tjej Anahi. Hon sa:
-Andreas! Sluta! Sluta för fan! Du skämmer ut mig!
Ahl behagade inte dyka upp och det var svårt att se inne på biografen. Nu blev jag riktigt stressad och till Jimmys totala häpnad och förskräckelse ropade jag högt med händerna kupade runt munnen:
-JOHAN AHL! JOHAN AHL!! ÄR DU HÄR JOHAN AHL??
Förutom att hela salongen ilsket vände sig om så var det ingen reaktion. Ingen yngling som reste sig upp. Vi kunde konstatera att tipset vi fått inte gett nåt vidare utslag.
Vi hade tidigare även ringt polare, fått tag i en familjemedlem Ahl, men ingenstans var pojken att finna. Mycket, mycket besviken lommade jag hemåt till huset på Bäckagatan med Jimmy i släptåg. Han försökte muntra upp mig, men världen var svart för mig. Skulle vi tvingas att ha spelning utan vår basist?
Vi hade nästan nått fram till huset på Bäckagatan i Tranås, en promenad på tjugo minuter från centrum, en kväll med tio minusgrader, när vi såg en gestalt i kurvan vid vårt hus.
-Det är för fan Johan Ahl, sa Jimmy. Och det var det.
Vi gick fram till honom och började uppspelt berätta hur mycket vi letat efter honom. Johan Ahl berättade då att han hade gått skogsvägen från Tostås där han bodde till mitt hus. Nu ska alla ha väldigt klart för sig att 1) Det är helt kolsvart den vägen 2) Det är en promenad på säkert 50 minuter 3) Jag var aldrig hemma i huset på fredagskvällar, 4) INGEN, jag menar INGEN, hade för vana att gå en sån promenad och 5) Johan Ahl var stupfull.
Vi gick in i huset och slog på bastun. Min mamma och pappa var lyckligtvis inte hemma. Nu behövdes bara en dusch, en bastu och några öl på aggregatet för att komma i form. Ahl fick vara utan, så vi hade nån möjlighet att få honom in shape.
Efter fyrtio minuter satt så Monell och Jismark i bastun med varsin öl och varsinn handduk och svettades. Johan Ahl satt med hela bastu-sejouren på trettio minuter i mössa, vantar, tjock jacka, två par brallor, raggsockar och kängor.
En timma innan gig dyker vi upp på musikcafét, alla var församlade, stämningen var god , Axfors hade riggat scenen och skulle vara tekniker. Någon form av kontovers dök dock upp och jag minns verkligen inte alls var det var, men vips så var våran keyboardist Carl Johan Larsson försvunnen.
Just vid detta tillfälle filmades vi av Sjögge och på filmen går att höra mig när jag konstaterar: -Han är borta. Han har ställt synten därborta och är helt försvunnen. Pingvinen är borta. (Carl Johan kallades internt för pingvinen eftersom han oftast stod bakom raklång bakom synten och liksom slog med handflatorna mot låren när han inte spelade)
Det blev ny jakt. Lyckligtvis fann vi Carl Johan snabbare än Johan och efter ett peptalk kunde spelningen kunde genomföras. Alter Ego först. April Tears sen. Jag orkar inte bada i negativa superlativ igen, det räcker med att konstatera att det inte lät bra.
Johan Ahl genomförde spelningen i en Poison t-shirt. Enbart på grund av detta, och alltså inte fylla eller försvinnande eller nåt, fick han sparken från April Tears.
*
Nja, Johan var nog ganska delaktig själv också i att lämna bandet och t-shirten var säkert en form av tyst protest. Under de tidiga åren (90-92) var följande personer medlemmar i April Tears: Andreas Jismark, Patrik Hörenius, Kristian Nilsson, Andreas Nilsson, Alexander Durefelt, Carl Johan Larsson, Johan Ahl, Kristofer Pettersson, Jens Hellqvist, Jesper Eng, Sara Gunnarsson. En stort HURRA till alla dessa hjältar som lade grunden till Kollaps!
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
Jonas och Henrik "Sjögge" Sjögren och Jimmy Monell var alltså Alter Ego. Men först var de No Limit och plötsligt, över en natt, blev de Sculpur.
Jimmy slaggade över hos mig och kände sig inte nöjd med namnet No Limit, högst förklarligt, eftersom 2 Unlimited precis släppt en singel med samma namn. Vi bläddrade i lite historieböcker på kvällen och Jimmy fastnade för ubåten Sculpur och ringde upp kusinerana som båda gick med på att byta namn innan morgondagens spelning på Ängarydsskolan.
Bandet startade som ett syntpop-band men gick sakta men säkert mot ett betydligt tyngre sound, inför giget på Ängarydsskolan var de nånstans i fasen mellan Page och Skinny Puppy.
Jag tog på mig nån sorts manager-roll för bandet den där morgonen. För det var morgonsamlingen på högstadieskolan bandet skulle spela på.
Vi satte upp grejerna klockan sju på morgonen och rattade fram så pass mycket ljus-show som var möjligt, och det var inte mycket. En röd lampa, en gul lampa, en blå i en alldeles för ljus lokal.
Nåväl, tiden sprang på och klockan blev halv nio och eleverna började strömma in i aulan. Sculpur själva stod gömda i ett litet rum bakom en dörr som vette mot scenen. Jag gick upp och harklade mig i micken.
-Mina daaamer och heerrar...får jag lov att presentera SCULPUUUR!
En kort, tafatt applåd.
Sen kompakt tystnad.
Dörren öppnades och Sculpur intog scenen. Det ville sig inte bättre att de kom ut tripp, trapp, trull spatserande på en rad. Men det värsta var att deras fotsteg hördes, klamp, klamp, tramp, tramp, knirr, knirr....
En elev på andra raden frågade sig själv högt, och hans kommentar hördes alldeles för mycket i tystnaden:
-Vad i helvete är det här för nånting?
*
Efter detta ville inte Jimmy, eller jag heller för den delen, någonsin råka ut för något liknande. Därför intro.
"Med intro ingen klamp!"
Mörkret över....
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
Det var inte många band på den här tiden som hade en schysst backdrop. Inför den största spelningen så långt för April Tears, Trästocksfestivalen i Holavedsskolans aula i december 1990, så bestämde jag mig för att göra något åt saken.
Jag tog ett av mammas lakan och ett par målarburkar och "körde igång" i garaget. Det tog nån timma och jag var riktigt nöjd när jag var klar. Där stod The April Tears och jag hade gjort lite Pollock-stänk samt en spiral. Det här skulle bli coolt.
Inte långt därefter skulle till och med fartblinde jag inse att den så kallade backdropen såg helt fruktansvärd ut. Ett tattar-verk av guds nåde.
Trästocksfestivalen gick av stapeln en fredagskväll med i princip samtliga aktiva lokalband på scenen. Där fanns bland annat Alter Ego med Jimmy Monell på sång och Henrik Sjögren och Jonas Sjögren på synt. Alter Ego hade maxat ljudet på sina trumpads den här kvällen. Jag glömmer aldrig när Jonas slog det första slaget som fick hela aulan att skaka till. Jonas flinade lite nervöst i sin gröna kavaj och ljudteknikern fick ner volymen något.
Det blev så dags för April Tears, än så länge en trio utan Sara, utan Jens. Krea spelade bas och Johan Ahl gitarr. Janne (Korg DD1) skötte trummandet och jag stod i centrum med guran och leadsången, gud hjälpe oss alla.
För dagen var jag dessutom verkligen helt charmerande knallröd i hela käften på grund av alla vinterhalvårets clementin och pepparkaksfinnar.
I vårt intro skall då vår backdrop sänkas ned från taket. Nu måste vi alla ha klart för oss att Holavedsskolans aula och dess scen är ett riktigt stort ställe. En ordentlig backdrop där bör vara typ 10x10 meter. Det fina var att eftersom det varit mycket teater på scenen så fanns det linor och balkar att spänna fast tyg på och sen hissa upp på. Det var jag mycket nöjd med att ha lyckats med redan på eftermiddagen. Alltså, jag tejpade fast lakanet.
Vårt intro gick igång, vi gick på scen, lakanet sänktes sakta ned med hjälp av en vinsch i kulisserna. Lakanet såg inte bara horrendous ut med målningarna på det, det var dessutom gult till färgen och såg ut som en liten handduk när det vevades ner. Balken det var fäst på sträckte sig över hela scenen och den som vevade ner skiten körde ner det för lite så det hängde på mellis långt över oss när vi spelade.
Nu tänker nog en del av er på Spinal Tap och Stonehenge och det är absolut inte fel. Ungefär så var det.
Efter ett par låtar släppte dessutom en av tejpbitarna något så lakanet "halvhängde" bara trött.
När spelningen var över hissades backdropen långsamt upp till ljudet av gnissel från kulisserna.
*
Detta spektakel till trots, så var inte indiekungarna i stan sena med att stå framför scen och skaka på huvvena till spår som sen länge begravts i det dolda.
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
Alkoholförtäring och backstage är som Yin och Yang, ler och långhalm, Drutten och Jena.
Tranåsynglingarna i Hypnotic Cornflakes, Pålle, Joppe, Mårten, Käll, Jakob tog en helgdag i mitten på nittiotalet supandet innan framförande till en helt ny nivå. På en drogfri gala.
När medlemmarna gick upp på scen fick den som var minst full skrika ut ackorden till de som knappt kunde stå upp. Skriken AAAAAA EEEEEEEE AAAAAAAAA DDDDDD ackompanjerade musiken som lät så gräslig att råttorna under golvet fick hjärtattack och dog. Så tapeterna på väggarna ändrade färg från klarblå till askgrå.
När gitarristen Jakob Åberg ropade in Kitte Berg ,som kom krypande in på scenen, var det med orden "KIIITTEEE KAAAAAATTT!!!!!". Därefter välte Jakob Åberg rakt bakåt. Senare skulle han repa sig och hångla med en tjej ur publiken vid scenens kant.
Det enda musikaliska som kunde skönjas under spelningen var när någon spelade basgången till Eddie Medusas "Fruntimmer har en o knulla me knulla me knulla me".
Jag har aldrig gjort det innan och kommer förmodligen aldrig göra det igen, men efter en kvart gick jag bort till ljudteknikern (Jens Hellqvist -som själv gömt två vinare under mixerbordet) och sa åt honom att slå av ljudanläggningen innan folk i publiken riskerar att få PTSS (Post-traumatisk-stress-syndrom) för resten av livet. Så gjorde teknikern och Hypnotic Cornflakes eskorterades av scen.
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
The April Tears står på scen för andra gången. Första uppsättningen med Kristian Nilsson, Patrik Hörenius och Andreas Nilsson (numera Silverbullit) ocj jag hade redan separerat. Bandet genomförde endast en spelning, då med trummisen Alexander Durefält frånvarande. Istället användes en trummaskin vid namn Janne (En Korg DDD-1).
4/5 av bandet ville efter spelningen börja spela Ebba Grön covers, jag lämnade då bandet. Den enda gången detta har hänt. Och när bandet inte ville nyttja namnet April Tears tog jag tillbaka det och bildade ett nytt band.
Första spelningen med den nya sättningen genomfördes i Folkets Park, under en festivaldag. The April Tears återfanns på en av de mindre scenerna och hade bandets mentor, Mats Axfors, som ljudtekniker. Och tur var det.
I tredje numret, den smäktande "Sweet Alicia" drar jag av den tjocka E-strängen. Inte bra. Jag hade ingen reservgitarr. Jag kunde inte stämma en gura, än mindre byta en sträng. Mats Axfors kallades upp på scenen och bytte sträng. Den sittande, tysta publiken fick snällt vänta i tio minuter innan hjältarna rockade igång igen.
Nu gjorde inte detta så stor skada. The April Tears årgång 1990 visste inte att man kunde spela samma ackord på synt som på bas respektive gitarr. Åhörarna på spelningen hyllade senare strängbytet som spelningens absoluta höjdpunkt.
*
Mats Axfors hyllas idag av Lars Winnerbäck som den som "löste upp knutarna" och hittade soundet åt honom.
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
10. PIRRE FORKELID SOUNDCHECKAR MED JENS
The Sons Of Neverland var kungar i Tranås under ett halvår. De tre medlemmarna bar kolsvart utsmetad kajal runt ögonen ,hade kritvita anleten, svarta uppknäppta rockar som fladdrade som hos en gunman-desperado i vinden.
De hade svartfärgat hår med blond bas som vuxit ut en decimeter i hårbotten, de mjölade in sina cowboyhattar.
De bar sporrar på sina stövlar, de rökte röda marlboros, pratade med lågmäld hes stämma, hade konstiga pillerburkar i fickorna och de fanns oftast munderade med pilot-solbrillor såväl dagtid, kvällstid, i repan, som på scen eller däckad i busken utanför Wickes grill en lördag 01.25.
När de spelade live lämnades inte mycket åt slumpen. Det var Sisters Of Mercy, gamla Sisters of Mercy -Systrarna- och deras låtkatalog det handlade om. Uteslutande. First And Last And Always.
De var några år -pröva tio till femton- äldre än sina största fans, tonårstjejerna -Mercykidsen.
En fredagskväll på Sobelhuset i Tranås under The Sons Of Neverlands primetime är det soundcheck. Jens Hellqvist står tillförordnad och trött bakom mixerbordet och rattar in ljudet. Han tittar ner på reglarna.
Den inmjölade gothgitarristen i svartrockarbandet, Pirre Forkelid, har sändare på gitarren. No cables here.
Rätt som det är, utan att ljudtekniker Hellqvist märkt ett uns av förflyttningen från scenen, står legendaren snett bakom Jens och väser hest med en Marlboro i mungipan:
-Boosta basen på 8000.
*
Forkelid gick efter splittringen av Sons Of Neverland vidare till punkbandet Rövsvett, Tranås mest framgångsrika band genom tiderna. Sångaren i Sons Of Neverland kallades Löken, hans lillebror basisten kallades Lill-Löken och gitarristen i Rövsvett kallades också Löken. Men det var han nog först med.
Sons Of Neverland släppte sedermera en CD med eget.
Pirre, Farba, Original Löken, Jerka, Rylle. Rövsvett.
Sabrosa i Wales (dag 3)
Tredje dagen i Wales startade med ett band som vaknade upp i Richards place helt förvissade om ett par saker:
1. Vi måste hoppa av det här skämtet till turné.
2. Vi måste, om vi vill spela mer i Wales, boka en ny turné själva -per omgående.
Angelas bokningsbolag hade gjort en stor affär av deras bokningar, det hade tagit dem ett halvår, och de hade fått oss till riktigt bra ställen. Detta var vad de hävdat innan, och ofattbart nog, fortfarande hävdade. Sabrosa var inte riktigt överens med detta.
Vi åkte in till närmast liggande staden, Bridgend, och gick till biblioteket. Där fiskade vi fram ett gäng klubbar & kommande arrangemang. Lasse och jag greppade mobilerna och började ringa. Vi jobbade på i ett par timmar, tog en lunch, och åkte sen till Swansea, staden där kvällens spelning på den pågående turnén var.
Vi knallade in till, vad vi uppfattade som stans coolaste ställe, och begärde ett möte med den ansvarige bokaren på stället. Vi mötte en mycket trevlig tjej och efter tjugo minuter, efter att ha förklarat situationen, och spelat upp ett par låtar, hade vi en kanonspelning med två ganska heta Wales-band nästa kväll. Hon ringde upp banden och de sa "of course" angående om vi fick spela.
Två timmar senare hade vi fått två gig till, på en pub i Swansea och på en landsortspub som jag tror hette The Pelican om jag minns rätt. Så svårbokat visade sig alltså Wales vara att man på tre-fyra timmar kunde boka tre gig.
Nu skulle vi avverka kvällens gig på ett hak i centrala Swansea och hände inget ofattbart som ändrade på allt, skulle jag ta ett snack med arrangörerna och förklara hur landet ligger.
Som ni säkert redan räknat ut hände inget out of the ordinary. Bandet drack många öl, Angela och Abi körde på som ingenting hänt och Jonathan the filmmaker filmade giget, om än nedifrån scenen denna gången. Efteråt kollade jag upp med bandet om vi var överens. Det var vi. Alla packade ihop grejerna och väntade utanför haket. Jag vände in och tog snacket med Angela och Abi. Jag förklarade att jag ansåg att turnén var oerhört amatörmässigt skött och att vi åkt en lång väg för att promota vårat band och ha roligt medans vi gör det och hade för avsikt att därför lämna turnén med effekt omedelbar. Jag förklarade detta så trevligt som man kan göra det.
Men de verkade inte förstå vad jag menade och snacka massa goja att, visst, vi har haft våra meningskiljaktigheter, och att de skulle bättra sig å sin del och vi skulle vara mer medgörliga och trevliga å våran del. Jag förklarade då igen, i vänlig ton, att "We are not going to take part of this tour anymore. We are going to book our own tour and this was the last gig with you guys. I´m very sorry but as things have turned out we can´t really see any option" och tyckte väl att jag inte kunde vara mycket tydligare. Efter 15 minuters snack med dessa, i detta sammanhang fullständigt inkompetenta, och i Angelas fall, arroganta, människor orkade jag inte mer. Jag sa "aaah...fuck it ." och gick mot bardisken för att ta en sista öl.
Jag drack upp ölen, lite trött, lite förbannad, på runt en minut. Sen gick jag ut. Jag mötte kaos.
Jonathan the filmmaker som lyssnat på diskussionen stod och grät i sin storasysters famn. Bandet stod med stora ögon och glodde mot mig.
Simon kommer emot mig i full fart, arg som utav helvete, "Did you swear at my sister??!!"
"Not really" svarade jag. "Not really???" skrek Simon och sen tog det en halvtimme att förklara vad som hade hänt. Självklart var situationen skitjobbig för Simon och jag hade all förståelse för att han var upprörd och ledsen, det var ju en ordentlig prestigeförlust, och till slut började det lugna ner sig och alla förstod att jag inte hade varit så jävla dum som de verkade trott först.
Sabrosa tog därefter beslutet att återvända till Richards place för fest. Vi lyckades denna natt nästla in oss till den lokala puben femti meter nextdoor to Richards trots att den hade stängt. Richard visste det gamla tricket att de fördragna gardinerna men tända ljuset oftast innebar att ägarfamiljen satt själva och söp därbakom. Och att det var okej att knacka och komma in. Så var fallet även denna gång.
Familjen på lokala puben satt vid ett bord med varsitt till bredden fyllt ölglas med whisky. Mamma Tjock, Pappa liten-och-tanig-men-senig-och-förmodligen-urstark och sonen med öron rakt ut, röd i hela nyllet, crosseyed, fräknar över hela kroppen samt randig propellerkeps.
Vi snackar en riktig hillbilly familj på vischan med centrala alkoholproblem. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att Mamma Tjock och pappa-liten-och-tanig-men-senig-och-förmodligen-urstark drack sju såna där glas whisky var. De var inte särskilt trevliga, men vi försökte. Och vi lyckades få lite käk också. Stämningen började lättas upp något. Lasse blev "gayboy", inte roligt såklart, men det var bara att skratta med för vi fick ju dricka sprit och öl och äta. Vi vet inte riktigt vad som hände sen men Jocke försökte väl lätta upp stämningen och sa plötsligt utan förvarning till Mamma Tjock:
"You have very beautiful eyes"
Svaret kom reptilsnabbt:
"Ive heard that before."
Mannen i huset verkade inte särdeles glad över den oväntade komplimangen och stämningen stagnerade något. Det visade sig för övrigt senare att det inte var alls deras son, och de var inte heller gifta. Jag redde aldrig ut exakt hur det låg till, men det var inte bra.
Sabrosa lyckades knycka med sig lite bärs och fortsatte festen hemma hos Richards. Det var nu det hände. Jocke hittade inte plånboken. Den var inte i framfickan där den alltid var. Han föll i gråt. Det var dags för skallgång.
Fyllegökarna fattade varandras nävar och spred ut sig över vägen och spatserade i bredd vingligt nerför gatan mot puben. Ingen plånbok. Vi vände om, gick upp i skogen, vände upp och ner på huset. Lös med ficklampa på verandan. Hell, vi släppte till och med ut illrar i koppel för att sniffa fram Jockes plånbok. Olycksmannen själv satt otröstlig i soffan och grät. "Jag skiter i pengarna" skrek han. "Men min bild på Eva är där".
Jocke, som alltid har plånboken i framfickan, var först ut att av oss bryta ihop. Öl i massor tar sina skalper. Alla i bandet skulle under resans gång få sitt eget urball. Vi gav efter nån timma upp att leta och sa den kommer förr eller senare fram, imorgon är det ljust. Jocke grät i James famn.
"Har du känt efter i bakfickan?" sa nån. Det hade han inte. Och där låg plånboken.
*
Sabrosas turné fortsatte i ytterligare 10 dagar och bandet gjorde succé på Monkey Bar, stället som vi bokade först själva. Det hände i och för sig mycket konstiga grejer där också.. Just när vi konstaterat att det var skönt att jobba med proffs insåg vi att hela församlingen backstage var så nedrökta att det inte gick att se framför oss .Sen visade det sig att det inte fanns ström, vi missade soundcheck på grund av detta, strömmen kom till allmänt jubel runt elvatiden, vi kunde sen bara ha en mick under spelningen istället för tre...men fan det var rock and roll iallafall. Knökafullt och ös.
**
Under spelningen på The Pelican fick vi bryta giget mitt i setet, vi hörde inte ens varandras instrument på grund av allt högt snack. Vi ställde oss upp och SKREK att de som var intresserade av bandet kunde istället komma ut till borden utanför och hålla käften och lyssna. Så blev det och det gick bättre, akustiskt gig som det var. Under spelningen passerade tyvärr en enorm skock får som överöstade baryton James i "Spread Your Wings". Och en gång kände jag en enorm skugga bakom mig och tänkte tyst att det var då själva helvete vilken enorm karl. När jag vände mig om såg jag en häst. Och på den en kvinna. Som drack en öl. Hon hade alltså ridit in på puben och beställt en öl. Det bröt mitt fokus något.
***
Festen var konstant för alla under två veckor. Jocke tog en dag off, så även jag, men annars var det fullt ställ. Den kvällen Jocke softade bestämde vi oss för att skoja lite med honom när vi kom hem. Vi smög runt huset och kröp in. Richard och jag var först in och kunde från trappen, liggande på golvet, se Jocke med livrädda, men beslutsamma ögon, stå på soffan endast i kalsonger med ett samurajsvärd i högsta hugg. Han hade dubbelfattat grepp och svepte det sakta fram och tillbaka. Han hade vädrat oss.
****
Freddan gjorde ingen vidare succé på sista giget, när det var dags för hans första sånginsats på första låten så hördes istället för "Don´t you ever listen...don´t you eveeeer" bara ett "heeeeeeeeeeeh". Rösten var bortsupen och bortrökt, han flåsade och hes-pep sig genom låten, sen fick han direktiv om att hålla käften resten av giget.
*******
När bandet återvände till Sverige tog det inte mer än några veckor innan Simon och James gått med i Jehovas Vittnen. Det var, självfallet, slutet för Sabrosa.
Eidsfjord gamle kyrke med forsamling onsker en skjön sonndag. Nya äventyr väntar nästa vecka...
Cumbria Yaki-da! (Cheers Wales!)
Sabrosa i Wales (dag 2)
Morning! säger Richard i bara arbetsbyxor och med vattenslangen i högsta hugg. Sen klättrar han upp sin på "cleaningbin" buss och spänner fast något, sen hoppar han ner, parkerar om bilen och spolar sen gatan ren. Jag hinner under denna tid ta två bloss.
Richard hade en egen firma, han åkte helt enkelt runt bland fölk och tömde skiten. Den här veckan skulle dessvärre hans kunder få brottas med överfyllda sophinkar, för jag tror inte han jobbade mer än nån dag, han tog det som sin livsuppgift att ta hand om Sabrosa. Och vilken guldkille det är, det måste jag säga igen.
Huset börjar vakna till liv. Idag var det två gig ,ett i Cwmbran på tidiga eftermiddagen och ett på kvällen på ett ställe som, ens om jag kunde minnas det aldrig skulle kunna skriva det, än mindre säga det. Låt oss kalla det Killingwrermmbrwa. Tro mig när jag säger att det säkert hette så också.
Efter att slutligen fått upp sju-sovarna och fått på oss kläder och packat Richards cleaning-bin buss var vi redo. Då säger Freddan att han bara ska gå på toaletten och ett besviket sus hördes genom samlingen. När Freddan går på toalett så brukar man få vänta 30-45 minuter. Och det var precis det vi fick göra även den här gången. Det slutade mer eller mindre med att vi fick släpa ut honom från tjottan.
Cwmbran, där Simon växte upp, hade någon form av Lördagsfestival, och det var man ur huse i den lilla staden. Sabrosa var inklämt på en scen i ett program som bland annat föregicks av en rödklädd grupp tonårstjejer som körde ett gympaprogram på torget.
Redan under gårdagen hade Simons bror, Jonathan, börjat filma Sabrosas spelning. Jag reagerade över att han spatserade omkring på scenen och filmade oss, det kändes inte helt 100%, jag tyckte killen kanske kunde stå nedanför scenen. Denna dag verkade han fast besluten att inte bara fortsätta filma gigen, utan även allt vi gjorde och göra en dokumentär eller nåt. Hans kamera fanns överallt hela dagen.
Vi körde våra låtar och uppskattades väl. Jag vet inte jag, men vi fick skriva lite autografer och sen blåste vi vidare mot Killingwrermmbrwa. Väl där möttes vi upp av arrangörerna Abi och Angela, och iallafall Abi verkade fast besluten att göra en "make-up" för gårdagen. Abi var egentligen bara oerfaren i branchen och hajade nog ganska väl att Angela inte var seriös. Den jävla surkärringen pratade vi knappt med, vi betraktade henne från dag som ett skämt. Abi hade inrett en loge till oss med frukt och godis och en hel platta bärs. Det var vi MYCKET nöjda med.
Scenen såg också bra ut, vi ställde av oss instrumenten och gick upp i logen för att chilla med bärsen. Nu var vi på gott humör. Spegel, soffa, öl. Så ja. Och huset vi skulle spela i var ett gammalt workmens hall, skitfint.. Jag andades ut och snackade en stund med Jocke "Jag behöver en succé NU!" sa jag bland annat.
Jag hann knappt öppna ölen förrän Abi kom flåsande upp för trappen till logen och hämtade hela plattan och försvann springande ut genom dörren.. Vi bara stirrade på varandra. Neeeej...vad i heeeelvete nu då?
Det visade sig att de som hyrde ut lokalen inte godkände något öldrickande i huset och det blev ett jävla liv.
Angela och Abi satte sig i krismöte med tanten och gubben som drev Workmens Hall i Killingwrermmbrwa.
Sabrosa lommade med hängande huvuden ut till Cleaning-bin bus och öppnade surt de få ölen vi själva hade lyckats få med.
Vi blev kallade till soundcheck, det hade varit väldigt tyst där oppe och det hade sin förklaring i att kablar och förgreningskontakter saknades, men det hade de slutligen lyckats rodda ihop. Pinsamt nog var det andra bandet som roddade hela scenen. Angela drog förstås inte ett strå till stacken och nu satt de alltså upptagna i ett möte. Situationen började redan bli ohållbar, snubbarna i andra bandet var goa gubbar och vi snackade med dem och det var cool allting, men vi kunde ju inte riktigt öppna upp oss fullt och såga hans morsa, som ju Angela var, hur som helst.
Jocke gick fram till trumsetet och satte sig. Han försvann bakom bastrumman Endast hans panna och ögon stack upp bakom virveltrumman. -Nämen för helvete... Jocke tog med ett handfast grepp tag i den lilla pianostolen och kastade den åt helvete och gick ut i ett förråd och hämtade en gammal trästol som han sedan satte sig på och börja trampa på baskagge-pedalen. I denna stol, med en vackert snidad rygg, skulle Jocke senare genomföra giget.
Angela och Abi´s möte med gubben och tanten drog ut på tiden. Det tog över fyra timmar. Ingen av oss kunde tro våra ögon vad det var som hände. Under denna tiden öppnades ingen bar, ingen släpptes in, restaurangpersonlaen hade inga besked att ge. Sabrosa satte sig i cleaning-bin bus och sörplade i sig det sista av ölen vi hade och frågade oss om det ö h t skulle bli nån spelning.
Tillsammans kom senare turnéarrangörerna ut och gav tummen upp. Showtime.
Första bandet går ganska snart upp på scen, baren öppnas -vi fick inte ens bärs, vi fick betala våran egen konsumtion, och folk började släppas in. In kommer: en rundlagd man med spretigt rött skägg och kaptensmössa, en kvinna med peruk och ett par ynglingar på sparkstötting.
Och mycket roligare än så blev det inte, visst, det kom några till, men jag tror aldrig att det under kvällen var mer än 30 personer. Och workmenshall var stort, vi snackar Kåren i Göteborg/Debaser Medis minst!
Simons bror Jonathan hade fortsatt filma under dagen och min irritation hade stigit. Jag sa till honom, vänligt men bestämt, att hålla sig från scenen ikväll. Han nickade som han förstod -men int fan hade han gjort det int.
Sabrosa går upp på scen och börjar på "Sympathetic Symphony" framför en fåhövdad skara människor. Upp på scen hoppar vår dokumentärfilmare och ställer sig och filmar med ryggen mot publiken PRECIS FRAMFÖR VÅR SÅNGARE!
De få jävla stackare som var där kunde alltså inte ens se lead-singer James när han sjöng. Nu var jag mäkta irriterad och ropade ut svordomar till de andra på scen. När så Jonathan kom till min sida scenen och började filma min gitarrhals på 20 centimeters avstånd så gick jag demonstrativt bort från honom. Fan tro´t men han fattar inte hinten och kommer efter. Då gör jag vad varje gitarrburen man drivs till för att freda sig. Jag hockeytacklar snubben så han flyger i backen. Jag får in en grym höft-tackling och känslan är enormt befriande.
Nu fattade han ju inte ens där att lämna bandet i fred, men min hörna var från och med nu obevakad. Efter giget sa jag till honom att han är portad från vår scen "for life".
Strax kring 12 efter lite festande bestämde vi oss för att dra tillbaka till Richard´s place, grabbarna överraskade mig med sång precis efter tolvslaget "Happy birthday to you". Jag blev mycket glad för jag hade inte haft en tanke på att jag fyllde år. 31 bast. "Jag behöver en succé nu" 31.
Festen fortsatte hos Richard och Jocke var i färd med att presentera en "Jockefylla" för andra dagen i rad!
Vi gick upp på baksidan av Richards hus, det var kolsvart, jag vet i helvete vad vi skulle göra där. Men falken flaxade till och Richards hund, som ingen lagt märke till skällde. Detta fick följande effekt: Jocke, som kan vara lite rädd och hypokondrisk av sig -för att uttrycka sig milt- hoppar rätt upp i famnen på James och skriker gällt "iiiiiiih".
Han släpptes ned, vi andra kunde konstatera att han nu hade nåt nått fasen då trollkarlsfingrarna kommer fram. Det är lite svårt att beskriva endast i text, men det får som följd att Jocke rör på fingrarna väldigt frenetiskt och mycket. Som han pekar med olika fingrar i olika riktningar hela tiden.Fast väldigt snabbt. Armföringen ska vara hög och fingrarna fortsätter liksom att fara kring även om en cigarett eller öl finns i handlingen.
Efter en liten stund beslutar sig sällskapet för att vandra de fyra trappstegen från Richards egenhändigt byggda veranda ner till framsidan av huset för att gå och lägga sig. Jocke står kvar ovanför trappen och gör osynliga trick. Hans blick är velig, hans kroppsföring är långsam. Nån ropar trött:
-Men för fan, kom igen nu Jocke!
Jocke tar mycket varsamt och långsamt första trappsteget. Sen tittar han mot sällskapet.
-För helvete Jocke, kom igen nu!!
Med motoriken och snabbheten av en mänsklig sköldpadda förflyttar sig trollkarlen ett trappsteg till.
När han når det tredje trappsteget har det tagit en minut.
-JOCKE! För FAAN!
Jocke tar så slutligen det fjärde trappsteget, böjer sig sakta, sakta ner, fingrarna och underarmarna far omkring i orytmiska banor, han hamnar i en hukande position, är stilla en kort sekund, tittar mot sällskapet, sen välter han högerut.
Jocke hamnade i en rosenbuske. Nu blev det liv i luckan. AAAAAAAAAAHHHHHHJJJJJJJJ!!! skriker han, helt stilla från busken. James och Richard går och lyfter upp honom och bär surt in honom i huset.
*
En länk till Jonathans video av "Let it Free" som är sammansatt endast av
filmningarna denna dagen i Cwmbran och i Killingwrermmbrwa.:
http://www.youtube.com/watch?v=lSVPgSmCN1k
Wave thy flags of peace, butt!
Sabrosa i Wales (dag 1)
Sabrosa bildades runt år 2000. Jag hade några låtar jag ville göra på sidan av April Tears och jag satte mig i studion på Tom Bone, ute i Mariehäll, och satte ihop några låtar med Mattias Halla. En av dem hette "Die Pop Music", b la innehållande textraden "You can shove your Britney´s upp your ass". Planen var ett tag att fabricera ett Östtyskt punk-tonårsband med rötter i Togo som var vansinnigt arga på Mainstream-världen i skivbranchen. Så blev det aldrig.
En annan av låtarna hette förresten "Copy Kill Original".
Istället för Togoneser från Östtyskland fann jag under en filminspelning Simon Lewis från Wales. Han verkade vara en trevlig prick och när vi pratat en stund sa han att hans polare kunde sjunga precis som snubben i Stereophonics. Jag tyckte det lät intressant så jag bjöd ner de bägge Walesarna till replokalen efter att ha träffat dem på Kelly´s för ett par öl.
James sjöng verkligen bra och jag fick lusten att starta ett band kring hans röst och göra lite mer rockorienterad musik. Vi bytte namn till Star Avenue, men efter ett tag undrade vi varför i helvete vi hette nåt så dumt så då bytte vi tillbaka.
Lasse hette en ny talang på förlaget, jag frågade om han lirade gura, jag frågade om han gillade The Jesus And Mary Chain, han svarade ja på båda sen var han med i bandet.
Lasses kompis Ola förstärkte på trummor, och nyinflyttade Freddan på bas. Det var egentligen omvända positioner för Lasse och Freddan, något vi rättade till efter ett tag. Och sedermera byttes Ola ut mot Jocke. För er som inte har koll på vilka Lasse, Freddan och Jocke är får bläddra ner lite på bloggen och kolla in skönheterna.
Vi jobbade på ett par år och fick ihop en bunt låtar som inte alls är pjåkiga, "Let it Free", "Spread Your Wings", "Take Off" och "Triumph" är alla potentiella superhits i min bok. Kanske blir det tillfälle nån dag att släppa de här låtarna, det förtjänar dem.
I vilket fall så var Simon & James dröm att ta oss till Wales. De har ju båda bott i Sverige i ganska många år nu, men de var aldrig verksamma som musiker i sitt hemland och nu ville de hemskt gärna visa upp oss för alla där samt visa oss Wales. Och möjligheten kom 2004 när Simon´s syster Abi började assistera en bokare. Snart var en turné bokad och vi åkte dit. Detta var i tidiga Juni. Och det skulle bli fullständigt legendariskt såklart. Vad annat var egentligen att vänta? Vi pratar om en grupp människor som får Lip Service och April Tears att framstå som sprungna ur granit.
*
Eftersom jag var den ende i bandet med tidigare vana av turné, eller nja, det var jag egentligen inte eftersom framförallt Jocke varit ute ett tag. Men ändå: Eftersom jag var den ende i bandet som spelat i United Kingdom så hade jag, eftersom Simon hade all kontakt med Wales innan vi landade i England, velat försäkra mig om vissa kvalitetsminimum. Jag hade ställt några raka frågor till bokarna som handlade om utrustning, scen, tekniker osv.. Väldigt standard. Jag sa att jag skulle vara tveksam till att åka om jag inte fick den här "minimumkvalitéten", men jag fick aldrig de svar jag begärde mer än att "you´re gonna be satisfied", "you´re gonna be ok" och "we´re gonna sort you out". Så när vi flög iväg hade vi egentligen inte några garantier om någonting alls.
Vi formade bas hemma hos James brorsa Richard, han bodde i ett eget litet mysigt hus i en valley tillsammans med en hund, en falk och två illrar. Låt mig återkomma till dem lite senare, tro mig, det finns det anledning till.
Richard fungerade som våran turnéledare. Han är en underbar kille, verkligen. Men sitta still och ta det lugnt är inte hans grej. Jag vet inte vilken diagnos som ställts på honom men jävlar vad krut han har i kroppen. Bara att se honom spola av bilen var något av en show. Richard är även en paraglidare och en gång i tiden räddade han Simons liv när denne fastnade på ett liten ensam gren som sticker ut från en fyrtio meter hög klippvägg. En annan historia.
Nåväl, vårt första gig var i... herregud, vartfan var det? Newport tror jag. Men det skulle ju på något sätt sätta standard för vad det var för turné vi gett oss in på. Vi rullade in i stan och jag var typ "Ok. Let this place show us what´s coming up". Simon och James var givetvis mån om att visa upp sitt hemland från bästa sidan, men eftersom de inte riktigt hade koll på läget så bad de nog en stilla bön att "Jizzy" & co skulle bli nöjda med vad det än nu var vi skulle se.
Vi rullade in vid en imponerande byggnad. Bra början! Det såg ut som en combo av ett folkets hus och en simhall. Vi parkerade bussen och gick ut för att säga hej till Simons syrra Abi och turnéarrangören Angela. Hennes sons band var för övrigt det andra bandet på turnén. Ingen skugga över dem. Snälla killar. Första kvällen skulle dessutom ett etablerat hårdrocksband från norra Wales dela sloten.
Jag fick inget jättebra intryck av Angela, men jag bestämde mig för att ligga lågt och bad om att få kolla in scenen så vi gick in.
Jag minns så väl vad jag sa innan dörrarna gled upp: - Vad vi än kommer få se här inne så kan jag lova att det kommer sätta standard för den här resan. Dörrarna gled upp... Jomenvisst det var en schysst lokal, lite bingohallsvarning men rymligt och en stor scen. Simon och James tycktes pusta ut. Jag synade scenen och ställde snabbt en fråga till Angela:
-Where is the PA system?
-Oh, it´s downstairs, svarade hon.
Märkligt, sa jag till Lasse, Jocke och Freddan, det är ju bara nån timme till utsatt soundchecktid. -Can we check it out?
-It´s not here yet, svarade Angela.
Okej. Lite halvdåliga vibbar. Men fem minuter senare ringde det på en telefon och ljudsystemet hade anlänt och vi gick ner för att checka det. Så fort vi kom ner stod en uppbackad liten lastbil vid lastbryggan.
-OK boys, start carrying!
....Vilken förnedring. Här kommer det svenska bandet och beordras som första instans att sätta upp hela skiten. De andra banden var inte i närheten. Antagligen visa av hur det fungerade. Okej, vi började bära, men jag kokade. Aldrig att jag är en diva, tvärtom är jag oftast alldeles för snäll, men här gick gränsen. Ett drygt och oseriöst mottagande sen börja bära PA. Jag tjurade ihop och ställde av mig ett par monitorer och gick ut till busen och tog en smoke och började kontemplera en snabb sorti från landet.
Efter ett tag kom Lasse & Freddan till bussen och vi talade igenom läget. Vi var rörande överens om att att arrangemanget inte såg bra ut. De lyckades ändå tala över mig till laget och vi gick in. Där byggdes en scen sakta, sakta upp. Soundchecks-deadlinen var redan körd. Två timmar till öppning. Sabrosa tog ett enhälligt beslut. "Look we are going to a pub to drink some beer, you can call us once the stage is ready for us to soundcheck". Sen marcherade vi ut.
Vi satt på ett riktigt trevligt hak och spydde lite galla, samtidigt som vi skrattade också. Fan vi ska ju köra en turné på två veckor, men samtidigt ska vi ju ha roligt b la b la. Efter två timmar kommer Abi och hämtar oss och säger att det är dags för soundcheck. Cirka 45 minuter innan stället ska öppna.
Vi kommer dit, hårdrocksbandet soundcheckar. Scenen är fan inte i närheten av att vara redo för ett Sabrosa soundcheck. Nu var det lurigt. Att vara trevlig samtidigt som det är sjaskiga omständigheter vill jag hoppas att jag brukar jag fixa, men sällan den här dagen. Vi satt och tjurade med armarna i kors vid ett bord tills hårdrockarna var klara. Det tog säkert 20 minuter om inte mer, jag tror till och med det tog en timme. Efter det började den tatuerade hardcoretrummisen plocka av cymbalerna. Och det var droppen. En av "kvalitetsminimumsgrejerna" var kraven på att Jocke skulle slippa att spela på leksakstrumset och Jocke hade för längesen dömt ut det här setet, men ändå, under de givna omständigheterna gått med på att köra ändå. Men då på villkor att det var med cymbalerna som ändå var okej.
Jag ställde mig upp och skrek "DET VAR DÅ SJÄLVASTE HELVETESJÄVLAFANVILKAJÄVLAIDIOTERJAGBLIRFANTOKIGHURJÄVLAFÖRBANNATDUMIHUVUDETKAN
MANBLIIDIOTJÄVLAHELVETESFANKUKRÖVFITTAHELVETESJÄVVVLABAJSMONGOKUKFAAN!!!"
Jocke tittade storögt på mig. Alla i lokalen stannade upp och tittade storögt på mig. Och trummisen började skruva tillbaka cymbalerna. Efteråt var den storväxte mannen mycket ödmjuk och trevlig.
Sabrosas soundcheck framfördes en timma efter utsatt öppningstid i en lokal fortfarande full av bråte framför scenen. Vårt krav om att INTE släppa in publiken, vi var inte ansvariga för förseningarna slog inte riktigt igenom. Mitt under soundcheck strömmar 50-100 betalande personer in i den upplysta lokalen. Proffessionell, jag? Good evening Wales liksom, we are the Swedes. Fucking hell, svor jag med ryggen mot publiken.
Loge, att fräscha upp sig, att byta om var bara att glömma. Hela Simon och James familjer var på plats, så nu var det bara att svälja situationen och vara "Hi, how nice to me you all" och efter en stund kunde man tagga ner och ha trevligt. De flesta Walesare är ett mycket givmilt och trevligt folk, men det är som Simon och James säger "There are only two kinds of people in Wales. The givers,,,and the takers". Inom loppet av bara några timmar var det något vi fullständigt kunde konstatera.
Okej, efter en stund var det gig. Vi var först ut och levererade efter omständigheterna ett helt OK gig inför en publik från åldrarna 0 till 95. Det är en av grejerna jag verkligen gillar med Storbrittannien, det är ingen direkt ålders-segregation på många ställen.
Efteråt var det självklart läge att fira turnépremiären och vi åkte de fyra, fem milen tillbaka till Richard´s place och började dricka på allvar. Richard själv lyste med sin frånvaro. Han hade försvunnit med nån donna under kvällen.
Richards hus låg i en länga om kanske 10 små semi-detached hus med en kulle bakom som sträckte sig kanske 80 meter, en liten smal gata låg framför huset och därefter var det en valley 50 meter djup och 100 meter bred och på andra sidan var det också en väg och bakom den en stor jävla kulle till med en massa får. För att komma till richards hus var man tvungen att köra runt hela den här valleyn så det tog lätt tio minuter med bil över till andra sidan trots att det bara var 100 meter fågelsträckan. Att klättra över djupet var bara att fetglömma, den vandringen skulle säkert tagit flera timmar om man ens skulle lyckas med det.
I vilket fall var det fest i kåken. Jocke, Freddan, Lasse, Simon, James och jag. I övrigt helt tyst överallt. Jocke var ihögform. Helt otroligt rolig och det var inte bara spex. Han hade hamnat i en så kallad "Jocke-fylla" vilket händer sällan, men gode gud om ni har lyckan att vara med när det händer. Det går inte förklara, men jag skrattade så mycket att jag fick magknip. Lyckligtvis är allt detta dokumenterat, som det mesta i Wales, då Lasse filmade hela tiden med kameran. Och det som nu skulle hända finns allt på film.
Samtidigt som allt öldrickande och spexande växer en oro i gruppen för vart i helvete Richard tog vägen, han hade inte svarat på mobilen på bra jävla länge nu och klockan var riktigt sen. Freddan hade tagit fem eller sex groggar för mycket och Jocke var alltså i högform. Här var vi, Sabrosa, mitt i hillbilly-land, snorfulla, när det plötsligt hördes en röst från andra sidan valleyn.
-OY!
Ssschh, sa jag.
-OOOOYYYY!
Det stod några lads på andra sidan. Förmodligen lika fulla som vi. Innan vi hade lämnat hade jag varnat Freddan om att inte vara så sarkastisk och ironisk som vi är internt mot Walesare eller britter över huvudtaget. Är det något jag lärt mig så är det att Svengelsk humor/Ironiska generationens sarkasm inte funkar med dem. Det hade Freddan glömt nu. Han ropade tillbaka:
-OY!
Nu började vårt sällskap tystna, mest på grund av att James informerade oss att det där gänget med största sannolikhet inte var att leka med. Han gick runt och viskade och hyssjade oss men Freddan hade redan hittat formen.
Andra sidan frågade på riktig Walesisk grötvälska:
-Who´s there, butt?
Freddan svarade
-You blow goat!
Jag gömde ansiktet i händerna. Vad i helvete säger karln?
Grabbarna på andra sidan blev tysta i nån sekund och ropade igen för att kontrollera om de möjligen kan ha hört rätt.
--Huh? Oy, wot did ya say, butt?
Freddan:
-YOOU BLOOOW GOOAT och ekot slog över hela valleyn (goat..goat..goat..)
sedan förtydligade den överförfriskade gotlänningen, som några timmar tidigare på dagen nöjt "kommit på" vad vissa kråkfåglar säger. Tydligen är det inte hest kvitter vi hör utan ett tydligt "fuck oof fuck off" och det är precis vad han ropade.
FUCK OFF! FUCK OFF! (som en kraxande skata)
och är det något Walesare hatar så är det att bli kallade "sheepshaggers", något engelsmän har tråkat det koloniserade stackars landet med i århundranden. Så när grabbarna på andra sidan svarar:
-What the fuck are you saying, butt? Where are you from? What the fuuuck?
så ropar Freddan
-BÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! BÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! YOU BLOW GOAT!
.....och tror att han är skitrolig.
Jag stirrade förbluffat på honom, tog honom sen i midjan och bar in honom i huset och satte han på soffan och sa:
-Är du helt dum i huvudet, eller? Sitt här och skäms!
Utanför hade Jocke blivit förvirrad. Han ropade:
-IS THIS RICHARD? IS THIS RICHARD? med en tom röst
-Nej för helvete, det är inte Richard, tyst på dig, väser Lasse som fortfarande, mind you, filmar hela spektaklet.
James ögon är nu rädda. Vad är det för idioter han tagit hit som muckar med the local lads. Han vet att om de bestämmer sig så kommer de över och vänder upp och ner på hela huset och möblerar om käften på oss. Han kliver in och försöker medla.
-My name is James, it is. I´m from Newport, my brother lives here!
Det fick det laddade gänget på andra sidan att sänka garden något och de förde en konversation. James gled snyggt in och spelade halvt snäll och halvt kaxig lad genom att ställa motfrågor som "Where are YOU from?"
Allt såg ut att gå bra, Freddan satt och skämdes på soffan, Simon hade gått och gömt/lagt sig, jag hade hållt i Jocke ett tag. Jocke ropar då förvirrat:
-IS THIS RICHARD????
Då får ladsen nog och förkunnar högt och ilsket:
-WERE FUCKING COMING OVER!!!!! och börjar kuta längs vägen.
Jocke för helvete, vad gör du, säger Lasse, och nånstans här stängs kameran av.
Lasse är skraj.
James blir livrädd.
Jag blir makalöst rädd.
Matador Freddan somnar i soffan.
James stuvade snabbt in oss alla i huset, stängde dörren, tog undan burkar och fimpar, släckte alla ljus, stängde av musiken. Puh. Nu när de kommer fram skulle Richards hus se ut precis som de andra i längan, de skulle inte kunna ta rätt hus. Eller?
Jocke som nu insett någorlunda vad det handlade om kände sig manad att ställa sina två frågor till James:
-Do they have knives?
-And if so, what type of knives?
Jag gick upp på övervåningen och kröp ner i min slaf och hoppades på det bästa. Lyckligtvis hittade aldrig gänget huset och Sabrosa kunde vakna nästa dag och vara redo för nya äventyr. Vilka jag har all anledning i världen att återkomma till.
Ja, de är från Tyskland.
Fast i Norge
Den här historien är väl rubricerad som en "klassiker" av er som redan hört den, men det är väl lika bra att få den överstökad här också, det är ju få, om någon, som sammanfattar The April Tears karriär på ett bättre sätt. So here we go:
The April Tears åker i mars 2000 i en cheva-buss från Stockholm med destination Bergen, Norge för att spela på festivalen ByLarm. Turnéledare/tekniker/ Peter Månsson AKA Mr Kidd AKA Manzoni kör fordonet, något som han ofta gör, och han gör det bra, och fy fan vilken tur att han körde den här gången. Sara, jag, Kitte, Tuben och Jimmy sitter bekvämt i Chevabussen med TV, video och god dricka. det skulle ju ta en stund att köra, kanske upp mot 8-9 timmar.
Informationen innan från bokningsbolaget United Stage var att det var "lite jobbig sträcka mellan svenska gränsen och Oslo" annars skulle det inte vara några problem. Ben Marlene på bandets förlag sa att det var en piece of cake. Pär Stavborg från skivbolaget flög själv sträckan.
Senare skulle det visa sig att även April Tears hade fått flyga flygplan till Bergen, det ingick i bokningen från festivalen. Det nådde aldrig fram till bandet dessvärre och än idag är det oklart vem som glömde säga det.
Sträckan Stockholm-Karlstad gick smärtfritt, även Karlstad-Oslo, hell, till och med jag rattade en bit på den vägen. Vi skrattade gott åt vår tidigare oro, det var ju cool precis som Ben sa!
I Oslo stod vi och spanade på Holmenkollen vid en mack när vi noterade att ett lätt snöfall tog sin början. Vi gick in till macken och frågade om rätt väg mot Bergen. No probs. En man där inne skrattade ioförsig och sa "Det går inte köra bil över Hardangervidda så här års" men vi hörde väl inte vad han sa utan bockade och tackade. Han skrattade högt och sa "Go tur!" Vi körde iväg, med nya påsar chips, cola och öl.
Efter ett tag kom vi till en konstig skylt som det stod nåt om ett vägval på och typ "Kolon min 2.3" på och så en bild på en lastbil. Vi stannade bilen och stod en stund och kliade hakan. Av någon outgrundlig anledning kom vi fram till att stora lastbilar inte skulle få köra sträckan denna kväll.
Snöfallet började nu tillta rätt så ordentligt och vips som det var befann vi oss i ett totalt jävla snökaos. Och rätt som det var tvingades vi stanna. Framför oss stod, vad vi kunde se, ett par lastbilar stilla. Jag klev ur minibussen, höll på att blåsa iväg direkt, men jag stretade mig fram i snöblåsten till en norrbagge med reflexväst. Jag märkte då ljusen från säkert 30 lastbilar som stod stilla på vägen. - "Vad händer" skrek jag "Kolonntjorning" skrek han. Jaha.
Tillbaka i bussen som snömannen informerar jag gänget att situationen framöver inte riktigt skulle se ut som vi kanske hade gissat. Vi fick lov att åka med som sista fordon trots att vi var för lätta och låga, bakom 30 sixteen-wheelers fullpackade med diverse fraktgods. Farten skulle bli maklig på sin höjd och vädret skulle bli helvetiskt över hardanger-vidda.
Jag kände mig riktigt orolig här faktiskt, men jag sa inget, jag tror att vi, trots lite spelad yta, alla fick lite tyst respekt för vad vi skulle ge oss in i .
Glashala vägar, sikt på tre-fyra meter i snö-orkan, sist bakom alla dessa lastbilar. Först låg en vägskrapande "lots" som åkte i 10 km/h... i backar i 90 grader både uppåt och neråt, med raviner på 30-70 meter på sidorna om den smala vägen skulle det visa sig..
Jag vågar nog påstå att Mr Manzoni mer eller mindre räddade livet på oss allihopa den natten, vilken jävla tur att vi hade med oss en mästerchaufför. När vi efter cirka 14 timmars färd äntligen var över Hardanger-vidda stannade vi bussen i morgondiset och tog några bloss. En av frågorna vi alla haft under färden var vad som hade hänt om vi hade kört fast där uppe. Det hade fan inte varit en själ som märkt det.
Väl framme I Bergen runt nio på morgonen sov vi några timmar, åt sen lunch, mötte upp med Pär Stavborg och gick ut och kollade in Bergen. Det är onekligen en rätt vacker stad med sin köttbasàr nere i hamnen.
Vi återvände till vårt vandrarhem, Pär till Radisson, och vilade en stund igen innan vi for till stället vi skulle spela på.
Vi gjorde vårt soundcheck, tog ett par öl, körde vårt set på 25 minuter inför en halventutiastisk publik, packade ihop och åkte tillbaka till vandrarhemmet.
När vi vaknade morgonen därpå var det dags att packa ihop allt och fara mot Stockholm igen. Eftersom vi var klart märkta av färden dit, och flera av oss mycket tveksamma över att över huvud taget åka bil tillbaka, så kollade vi upp möjligheten att sätta kärran på ett tåg. Nej det gick inte. Vi gick till Politi och frågade om alternativa vägar etc.. de bara skrattade och sa "Naj naj, det går ikke att tjöra över hardangervidda så här ors! Det går ikke!!" När vi ändå sa att vi inte hade mycket till val och om de ändå hade något råd att ge skrattade stationen och vinkade och sa "Go tur Go tur"
Vi tittade upp mot bergstopparna. Spricker det inte upp? Ta mig fan, visst är det så! Nu tar vi och åker, det kan ju inte bli snöstorm som förra gången. Pär Stavborg vinkade av oss när vår Cheva satte fart tillbaka. Upp. På. Hardanger-vidda. Igen.
Jodå, visst var det soligt en stund. Men det innebär inte att inte det var glashalt på vägarna. Men vi rullade framåt. Efter ett par timmar hade jag och Sara somnat bak i chevan. Då sa det schliipp och sen bom dasssh! Och vi vaknade upp med chevan stående i en snöhög samtidigt som en stor långtradare brakade förbi på andra sidan i över 100 knyck.
-Det var ju tur att vi kraschade på rätt sida vägen, konstaterade någon nyktert. -Annars hade vi blivit krossade.
-Inte bara det, kolla här, sa någon som tagit sig över vägen för att titta vad som fanns där.
En ravin. Hade vi smällt över där hade vi kultat neråt 80 meter. Det är inte bra.
Nu var det inte roligt alls längre. Ilskan i bussen var stor mot de som tvingat ut oss på de här vägarna. Motvilligt bestämde vi oss för att det fanns inte mycket till alternativ än att fortsätta över Hardanger-vidda.
Men nu var jag skräckslagen, i varje kurva vek jag mig inåt i bussen, jag vågade inte längre titta ut på sidorna, det kändes som vi åkte på en enkelriktad liten väg 300 meter upp i luften på glashala vägar. Och sanningen var fan inte långt där ifrån. Till slut kom vi till en färja vi var tvungna att åka över med.
På färjan nås vi av flera olika rykten att "vej 73 er avstäng po grunn a uveir!", "vej 69 er avstäng er avstäng po grunn a uveir!", vad var då detta?
Jodå. VARENDA JÄVLA VÄG ÖVER HARDANGERVIDDA VAR NU AVSTÄNGD PÅ GRUND AV OVÄDER!
Det går inte att åka bil över Hardanger-vidda så här års!
Vi åkte av färjan. Var är vi? Va? Vad sa du? Aidsfjord? AIDSFJORD? Jaha. Vi måste hitta ett hotell ändå.
Nu åkte vi in i centrum av metropolen Eidsfjord, vägarna mot Bergen stängda, vägarna mot Oslo stängda. Det var fredag eftermiddag, flera av oss, framförallt Peter hade jobb i Stockholm i helgen. Sara stor födelsedagsfest Lördag kväll. Jag ringde Ben. Som vanligt var vi ju panka och situationen var katastrofal.
Psykologen Ben Marlene tog emot samtalet med ungefär följande upprörda ord: "Andreas du måste planera för sånt här!!" samt "Jag sa ju att det inte går att åka bil över Hardangervidda så här års!!"
Vi fick ändå, i sista jävla sekund, pengar överförda så vi kunde ta in på hotell. Vi ringde Pär Stavborg i Bergen och informerade att detta med stor sannolikhet skulle hamna på Telstars nota. Inga jätteglada miner där heller direkt.
Vi var ju inte direkt superglada, men utan vår svarta humor hade det varit klart värre. Nu skulle det dock visa sig att hela samhället Eidsfjord mer eller mindre var nedstängt, vi åkte runt i kylan och hittade inte ett vandrarhem eller hotell som var öppet. Det här började bli löjligt. Till slut fick vi tips om ett hotell utanför stan som skulle kunna ha öppet. Vi åkte dit.
Det var stängt. Men det satt en lapp på dörren: "Ring detta nummer". Det gjorde vi. En man sa att visst kunde vi få sova på hotellet, det var visserligen stängt för säsongen, men visst kunde vi slagga där.
Efter en kvart kommer en skrotig amazon och pustar sig uppför backen till entrén. Ut ur bilen kommer, och jag ljuger inte, en präst med gul näsa och svarta ruttna framtänder.
Mannen såg inte direkt ut som en svärmorsdröm och vissa av oss skrämdes lätt av karln, men vad fan hade vi för alternativ? Vi checkade in.
På det helt nedstängda hotellet hade vi en tröst. Öl. Och den började vi inta direkt och försökte hitta linjer ut för att ringa hem till oroliga flickvänner som undrade vart fan vi hade tagit vägen. Kvällen kom och plötsligt hörde vi glada tillrop från hotellets bar.
Det visade sig nu, precis som vi befarat, att vi hamnat mitt i "den sista färden". Ute i baren satt nu bybefolkningen; tomatnäsor, sexfingrade, krokryggade, vindögda och tandalösa varelser och glodde misstänksamt på oss.
Med några bärs i kroppen fanns bara ett alternativ -"if you cant beat them, join them"- vilket vi gjorde. Vi satte på vår musik, vi dansade disco och sen dansade vi hambo. Sen somnade vi i våra rum med stolsryggar för dörrhandtagen.
Lördagsmorgonen kom med besked. En strålande sol. Manzoni Månsson kollade text TV ,vi ringde vägupplysningen, vi ringde Stavborg. "Vej 73 avstäng po grunn av uveir".
Men till slut runt elvatiden kom en öppning. Stavborg hade ordnat platser på ett plan åt oss i Bergen vid tretiden. Och vädret var bra. Vägarna var tydligen öppna. Bara ett problem, det hade tagit oss mer än fem timmar att nå Eidsfjord, hade vi nån möjlighet att hinna tillbaka? I ett bättre väglag i ilfart med stabile Mr Kidd bakom ratten. Kanske.
Vi tackade för oss och lämnade deliverance-gänget med en rivstart. Och sjuhelvets vad vi körde. Peter gjorde underverk och vi nådde Bergen med en kvart kvar till avgång. Stavborg, som då befann sig på flygplatsen, hade lyckats spärra av en väg för oss så vi bara hade att ta instrumenten och springa rätt in i planet. Bussen med stärkare och annat tungt skulle vi lämna kvar. Hoppet levde. I synnerhet för Sara som på lördagskvällen hade ett stort firande hemma med massa vänner.
Vi svängde av mot flygplatsen i en fart av 90 knyck och slirade in vid terminalen. Då märkte vi att något var fel. Där stod en jävla helikopter! Vi hade svängt av en för tidigt och hamnat på helikopterflygplatsen! In i bilen! Gasen i botten!! Jag svär, när vi svängde ut från helikoptrarna var bara två hjul i backen. Nu var det James Bond läge.
Vi kom fram till rätt terminal, vi hann inte ens öppna dörren förrän vi såg planet lyfta. Ett tyst hulkande hördes från baksätet. Sara skulle missa sin födelsedagsfest.
Vi mötte en nu helt bedrövad Pär Stavborg, han hade ju annat jobb att utföra i Bergen också. På nåt sätt lyckades han ändå hitta en väg hem för Sara. Hon flögs med helikopter till Trondheim eller om det var Stavanger, sen flyg till Köpenhamn och svävare till Malmö. Sara välkomnade léende gästerna med en drink i handen 19.00.
Kvar i Bergen fanns nu Manzoni, Tuben, Jimmy, Kitte, Andreas. Pär Stavborg försökte checka in denna muntra skara på vandrarhemmet. Fullt. Det fick bli Pärs hotell för oss också. Radisson.
Nu blev vi med ens lite gladare och gick ner rekreationsavdelningen och badade, till baren och drack öl. Under kvällen jobbades så även våran resväg hem. Flyg till Oslo, sen till Stockholm. Stavborg pustade ut när han vinkade av oss för andra gången. Nu var han kvitt April Tears.
Söndag eftermiddag landar vi i Stockholm, två dygn försenade. Vi får glädjefnatt och mot alla sunda människors logik firade vi återkomsten med en öl på Arlanda. Det blev visst två och kanske tre. Runt sextiden ser jag ett familjärt ansikte i folkmassan vid arrivals. "Pär!" "Pääär, hallå!!!"
Stavborg var tillbaka i Sverige, April Tears var kvar på flygplatsen. Han måste frågat sig hur detta var möjligt.
Han avvek snabbt från platsen.
*
Fotnot:
Två veckor senare kom bussen med alla stärkare tillbaka till Stockholm, nån stackars roddare från United Stage hade tvingats köra den över Hardanger-vidda. När vi skulle hämta ut grejerna kom dock ett nytt chock-besked från Odenplans biluthyrning:
-Den har vi hyrt ut, grabbar.
Det visade sig att bussen var uthyrd med all vår utrustning där i. Till ett företag i Salem. Som åkt till Sälen i en vecka! Ha ha ha ha!!!! Är det inte helt jävla omöjligt så säg mig.
Cirka tre veckor efter avresedagen från Stockholm så är alltså gitarrförstärkarna på plats i replokalen igen. Priset för ett ganska meningslöst promotion-gig på 25 minuter översteg vida 70.000 kronor.
United Stages representanter meddelade även de efter vår återkomst att det var "omöjligt att åka över Hardanger-vidda så här års".
Charlie Watts i Rolling Stones sa en gång "Ive been in a rock and roll band for 5 years and i´ve been waiting for 25 years"
