kollaps!

Göteborg 1998. April Tears spelar på Chalmers i Göteborg. Det är först vi, sen nya stjärnskottet Petter som ska lira. Det är Sveriges blivande hiphop-kungs första spelning utanför den kungliga hufvudstaden. Han glider självsäkert in i salongen under vårt soundcheck med sitt possé; Peter Swartling, DJ Sleepy och han som lät som en säl.

Efter en måltid går artisterna ner i källaren till sina loger, April Tears i sitt omklädningsrum där bland annat Jimmy friserades av Sara och Kitte som även målade tånaglarna rosa. Öl spilldes sedermera ut ,säkerligen av den flyhänte pajasen Jismark, och drog med sig Jimpans avklippta tussar och geggade ut detta över golvet till ljudet av vår nya sång "Vem har nagelack på tårna? Jo Kitteee Jo Kitteee...."

Tuben, vår gotländske trummis, brukade ofta ströva omkring i lokalerna innan spelningarna. Han pratade med personal, han pratade med städare, han pratade med tjejer, han pratade med chefer. Tuben, den sympatiske, fann alltid någon att ha ett trevligt samtal med. Denna kväll visste vi inte var han var. Jag gick ut och kollade lite.

Längst bort i korridoren utanför logerna sitter Tuben och håller om en kille. Det är Petter.

Petter är mycket nervös.  -De kommer hata mig, säger han.

-Det kommer de inte alls, säger Tuben lugnt. -Du är så duktig på det du gör.

-Men de är Göteborgare, för dem är jag bara en jävla Stockholmare.

-Hip Hopen har kommit hit också, de kommer förstå vad du gör.

Tuben fick igång Petter som ganska snart återvände in i sin person och gick ut och kickade ass på scen tillsammans med DJ Sleepy och han som lät som en säl.

*

April Tears blomstrade 1997. Vi hade signat med förlaget Jimmy Fun. Ben Marlene där hade innan signat Broder Daniel och Brainpool och vi skulle joina dem i success. Det blev en berg och dalbana i några år kan man säga. Men vi fick förskott till att köpa in lite grejer till bandet. Jimmy, jag och även Tuben investerade i lite olika instrument efter samtal med den hårdföre Ben.

Ben Marlene, fostrad i de mörka finska skogarna, senare popstjärna i Trance Dance, var/är en frisk fläkt i branchen. Han var/är orädd, stenhård och har stor pondus.

Kitte Berg, Tranås,18 år, basist i April Tears, på denna tiden ganska osäker, nervös och lätt förvirrad, var i behov av en ny bas. Han samtalade med oss andra i bandet om detta och vi tyckte att det var en bra idé att ringa Ben och be om ett förskott.

Vi visste att man behövde lite "kött" på benen och att man presenterade tydligt för Ben vad man skulle göra och varför och vad det skulle kosta. Ben skulle lite surt, likt en förälder, dra en harang och sen suckandes godkänna ett inköp. Kitte hade inte haft ett liknande samtal med Ben innan och han hade matchpuls när han slutligen skulle ringa Ben:

Rrrring

Rrrrring

-Jimmy Fun, Ben

-Hej Det är Kitte.

-Hej Kitte.

-J-jag skulle behöva en ny bas..

-Gå till en basaffär.

-Jaha...O-Okej. Tack.

Klick

*

innan April Tears spelning på Kolingsborg 2002..och en av de märkliga saker som händer på den här bilden är att Kitte Berg, till vänster, faktiskt var den som spelade bas på "Strange Paradise", skivan Mattias signerar, och att Mattias skriver på den fd basistens bild i häftet. Är det därför Henko verkar lite ledsen?

Gotland 2003. Sabrosa har åkt båt från Stockholm till Visby för att spela på legendariska haket Effes.
Lasse, Ola, James och Simon har åkt båt, Freddan är redan på plats på ön.

Spelningen i sig ska vi inte beröra alltför mycket, det handlar om efterfesten till denna.

Som tog fart ordentligt i en lägenhet i centrala Visby. Freddan passerade den salongsberusade nivån bra kvickare än oss andra. Och alltsom oftast när detta händer så blir Freddan trött. Mycket trött. Han "vilade" sig lite på golvet under pågående fest. Vi satte ett par handskar på hans fötter och ett par strumpor på hans händer. Det var roligt.

Vi snärjde in honom i sladdar och tejp och skrattade gott. Freddan vaknade inte.

Till slut började klockan bli mycket och vi hade inte mycket mer till alternativ än att åka mot Freddans gamla lägenhet han hade kvar i Gråbo, några kilometer utanför Visby. Vi knallade upp genom gränderna till Östercentrum där vi satte oss vid Taxiskylten. Där står en soffa som många prissar som festat i Visby suttit på. Det här var dessutom inte en kväll då det var "säsong" så vi var helt alléna, vi i bandet, och vi fick vänta en bra stund på taxin. Vi började därför skoja lite mer med Freddan för att slå ihjäl tiden.

Jag hittade en kyckling i en fryspåse i en papperskorg. Den var halväten och lite småäcklig. Jag knöt fast den påsen i Freddans nyckelkedja som hängde utanpå hans jeans. Sen nyttjade vi det gamla tricket att sätta en sexpackskartong på huvudet på den däckade musikern. Det här såg ju roligt ut. Och nu var vi fnittriga igen.

Jag fann en tidning på gatan. Vi satte Freddan i soffan. Ordentligt och fint, rak rygg och benen i kors och slog upp tidningen i hans knä. För en förbipasserade kunde han bedömas som en ung man som satt och läste tidningen. Ja förutom att han hade en kartong på huvudet då. Det var väldigt roligt.

Och som vanligt tog vi det en bit längre. Vi satte eld på tidningen.

Nu såg det fruktansvärt roligt ut och vi skrattade så vi fick ont i magen. Taxin rullade in. Vi släckte tidningen, knöt ihop Freddans båda skosnören i varandra och lyfte in honom i taxin. Han låg utslagen över oss andra i baksätet. På vägen mot Gråbo fick vi lite liv i honom och han kunde utstöta några ljud.

Freddan faller ur taxin när vi kommer fram. Han reser sig upp, tar spjärn och börjar sakta röra sig framåt. Det var inte helt lätt. Det är svårt att gå med hopknutna skor. Freddan grymtade och lyckades efter tre försök att kränga av sig ena skon. Han haltade på gången mot huset med en släpande sko bakom sig. När han stannade till för att kissa i busken fyllde vi den tomma skon med småsten.

Vi går in i den olåsta portdörren, Freddan tappar småsten i hela trappen när han masar sig uppåt. Han grymtar och svär och undrar vad fan det är som låter när stenarna flyger ur och studsar nerför. Vi andra har tårar i ögonen av skratt, elaka jävlar som vi är. Vi når fram till tredje våningen och dörren till Freddans lägenhet. Han fumlar efter nycklarna, får fatt i knippan och drar upp nyckeln och sätter den i dörren. I den sträckta kedjan från hans ficka dinglar en halväten kyckling.

*

Då spelade Sabrosa på Effes i Visby och efterspelet går till historien via Kollaps i eftermiddag.

(Vänster Stefan, mitten Jocke, saknas Lasse)

Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken "Drabbad av Hökaröva".

Louise om sina tår, 20 Februari 2006:

"Små hammare är dem. Ser ut som en liten fisk jag såg när jag var liten"

*

Hyndans hörna Stockholm, 1995. April Tears är på scen det sista datumet på miniturnén som följde efter släppet av "Strange Paradise". Några veckor innan hade vi spelat på ett tak i Skarpnäck inför en högst begränsad åhörarskara, nu stod vi inför en imponerande samling människor som inkluderade flera av "Yvonnarna", Henrik Berggren och releaseskribenten Martin Söderström som nyligen belönat skivan med högsta betyg.

Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, "blombussen", hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!

Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:

Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas "Lelle" Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.

I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.

Vi går in och beställer. Jag säger:

-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.

och tar min bricka

Keta säger:

-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.

Kitte säger:

-En MacDonalds.

Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.

Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.

Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.

Kvällen och natten fortsatte, utan Jens Hellqvist, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen. 

Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt "speciellt" där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)

Inne i stan hade Hellqvist ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till "Lelles" trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Hellqvist lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet  och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.

På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.

Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:

-Var är jag?

Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst,  visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla: 

-Vad fan? Det är ju Jens!

*


Några månader senare spelade April Tears in "Sing Lee" i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: "Beställ nu för fan ingen MacDonalds", "Det är en Big Mac du vill ha" , "MacDonalds är goa grejer du" etc etc..

Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst "BigMacBigMacBigMacBigMac" till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.

-Vad får det lov att vara?

Kitte svarar stammande, och du vet det:

-Hej. En Ma-MacD-Donalds.

The April Tears "Sverigeturné" efter "Strange Paradise" rullade, några dagar efter Göteborg, vidare mot Västervik där vi var inbokade, tillsammans med Midnight Moses, på en endagsfestival. Den visade sig vara belägen i ganska stor före detta fabrikslokal.

När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett "låtsas-soundcheck" med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa "höj monitorerna", Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade "blir det bra så?". Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade "nästa"!

Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att  rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.

Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.

Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.

Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.

Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv..  Käll intog sin plats.

The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, "Searching For The Sun", manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.

Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.

Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.

Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.

Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade "ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG" medans Keta för femte gången sade

"Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting...det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage.....och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig...."  Ja ni förstår.

Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa "VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!" -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.

Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
 
*

April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan...

The April Tears började så småningom skönja framgångar, de många usla spelningarna i början till trots. Plötsligt var vi bra helt enkelt. 1995 släpptes debutalbumet "Strange Paradise" som till största delen mottogs med lovord som var minst sagt stora. En tidning skrev "Tänk er att The Cure, Depeche Mode, Nine Inch Nails, The Souls  och U2
tillsammans kollapsade på en stor drogfest för att sedan återuppstå och ta namnet The April Tears." Har nån, nånsin hört en större överdrift??

Även om vi var stora i hatten på tiden det begav sig hade vi iallafall insikt nog att häpnat skratta högt över de orden.

Vi fick 100%, vi fick 10/10, vi fick 5/5. Eller så fick vi rejäla sågningar, det fanns inga mellanting. Och jag har, tack vare pressbevakningen, kunnat spara samtliga recensioner i fem klippböcker jag har hemma. Alltid en fröjd att återkomma till ibland och bläddra i. Om inte annat för Jens Hellqvists olika frisyr-teman i början av nittiotalet.

Jens och jag pratade i telefon häromdagen och jag bad honom dra en av sina favorit-episoder i sagan T.A.T och till min stora glädje, jag kissade nästan på mig av skratt, börjar han berätta om en händelse jag nästan hade glömt/lyckats förtränga. Och varsågoda här kommer den:

*

Veckan efter "Strange Paradise" släppts var vi på väg till vår första, av många kommande, spelningar på Underground/Kompaniet i Götlaborg. På den tiden hade Jens en minibuss som han målat full av färgglada blommor hence  "blombussen". Det brittiska bandet James och deras James-blomma var upphov till designen.

Denna buss blev alltså April Tears turnébuss och i denna satt bandet en fredag 1995. Hellqvist vid ratten, Jismark, Gunnarsson och Käll bekvämt i bussens stolar. Kitte Berg på en pinnstol bakom oss.

Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i baskaggen. Det är inte utan att man frågar sig om det hade kunnat tänka sig att nån annan än stackars Kitte hade satt sig på den lösa stolen.

I vilket fall har vi hunnit halvvägs när Jismarken, läsandes Fredags-Expressen,  plötsligt skriker:

-STANNA BUSSEN! VÄND OM. VÄND OM! VI KAN LIKA GÄRNA ÅKA HEM OCH LÄGGA NER BANDET!

Ett skärrat band frågar sin låtskrivare och gitarrist vad som står på. Det visar sig att längst ner i en kolumn på recensions-sidan står det "Sämst just Nu: The April Tears -ursäkta, men ska inte en sångerska kunna sjunga?"

Bandet reagerade inte alls som jag utan tonade ner det hela. Kom nu ihåg att jag är en drama-queen, vi återvänder strax till det. Sara var hyllad nog i annan press så nog kunde Linda Norrman eller Jonna Berg eller vem det nu var få ha den åsikten löd bandets dom. Men jag var naggad i kanten.

Väl i Göteborg möter vi upp med turnésällskapet, Midnight Moses (sedermera Monostar) och vi soundcheckar på stället. Jag är inte riktigt i fas och är fortfarande allmänt sur efter sågningen.

Efter soundcheck ska vi ta oss till hotellet. Ledda av mig går vi rakt åt helvete. Erik i Midnight Moses och jag hade dessutom nån kontrovers jag inte kommer ihåg, men vi var rejält sura på varandra också. Eftersom ingen frågar efter vägen, och i synnerhet inte jag, tar det alldeles för lång tid innan vi kommer till hotellet. Nu är jag riktigt arg och trött.

Jag går upp och duschar och kallar därefter bandet till ett krismöte på mitt rum. Jag sitter med endast en handduk kring midjan när bandet anländer. Jag är arg på Erik. Jag är arg på Expressen. Jag är något stressad. Kitte märker att min balle & pung sticker ut under handduken. Jag sitter i nån yvig utläggning när Kitte försynt pekar mot  paketet. Jag noterar inte riktigt vad han syftar på, Kitte säger typ "Öh!" och pekar mot ballen. Jag förstår då vad det gäller och skriker då:

-DET GER JAG BLANKA FAAN I!!

Så småningom kommer alla någorlunda i fas och vi står på scen inför en intresserad skara publik på Underground. Under giget spelar trummande Fredrik Käll ett fabulöst fel. Det lät inte bra och för att  visa att ingen annan än just Fredrik spelat fel vänder jag mig om mot honom och skakar psykologiskt sakta på huvudet åt honom.

Giget gick väl förhållandevis bra, men jag var inte nöjd. Något jag meddelade herrar Käll och Hellqvist vid en trapp backstage. På den här tiden hade jag inte vunnit pris som årets bandledare. Dessutom slogs väl Jens och jag ständigt om den rollen. Nu fanns det, till mitt försvar, även andra ingredienser i grytan T.A.T på den här tiden, men de kan vi ju lämna därhän den här gången och sätta mitt miserabla uppträdande i centrum. Jag gillar finalen bäst:

Två dagar senare är det dags för hemfärd, vi bodde hemma hos "kollektivet " nära Scandinavium -vilka bodde där då? Hmm, nån får hjälpa mig men kan det varit Fia Asp, Lisa Rydberg, var Jezzica kvar?, Keta? I vilket fall var det för en spelning och efterfest med Starmarket orsaken till att vi stannade en extra dag. Jag var arg även där -Jens snodde bärs av nämnda band.

När vi tagit plats i bussen, Kitte på pinnstolen, så vägrar Blombussen att starta. Vi går ut och puttar på. Vi springer, vi kämpar, vi sliter. Läget är uppgivet. Jag är i upplösningstillstånd och meddelar bandet:

-Nu tar jag gaget och går till tågstationen. Ni får göra vad fan ni vill.

*

Nog för att jag betedde mig som en idiot, men det blev ingen tågresa för mig. Vi kom hem till Tranås tillslut i samlad tropp, men April Tears i denna uppsättning var på väg mot slutet. Fortsättning följer i Västervik...

1. ALTER EGO FÅR OANMÄLD GÄSTARTIST PÅ SCEN

Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik "Sjögge" Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:

**************************************************************************************************************************

Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92.  På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core... ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.

Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer - som vi pretentiöst kallade det - i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).

Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren  och Henrik "Sjögge" Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen "Musik Direkt" i Mjölby.

Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.

De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade - och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.

Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut - Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.

Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade... ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.

Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.

Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.

Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.

Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i "Salvation from Religion" när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja - ni läste rätt luftsaxofon.

Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!

Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.

HENRIK SJÖGREN


*

Dåså. Innan ettan presenteras kan vi väl tillsammans konstatera följande:

2.   Bloomcore splittras under spelning
3.   Jonas Ax hyllar April Tears och svimmar under en hägg
4.   The Neon Judgement äter pizza på Pizzeria Hawaii
5.   Johan Ahl är försvunnen
6.   Klampen
7.   The April Tears sänker ner ett lakan från taket
8.   Hypnotic Cornflakes är aspackade på scen
9.   Andreas drar en sträng
10. Pirre Forkelid soundcheckar med Jens

och att dessa hamnade utanför:

Hasse Skinhead -Han kom, han sågs, han blev syntare, han blev galen, han blev kär,
han blev tjock, han försvann.
Stockholmaren som gick från vanlig kille till galet skinhead på två månader, sen var han tillbaka som normal efter två månader igen, snacka om korta "David Gahan Years" . En gång sa Hasse att han skulle åka och sparka invandrare i Stockholm. Han skulle mycket riktigt åka till Stockholm. Men det var på konfirmationsläger.

Mange Gren dansar vansinnes-pogo Sångaren i Sexton blåsare utan hjärna stod med armarna i kors och betraktade ett punkband. Många sådana har varit i punk-meckat Tranås. Helt plötsligt fick Mange Gren totalt spatt. Han skakar med huvudet så hårt och snabbt att jag verkligen tror han ska skada sig. Han studsar högt,högt på golvet. Han är tre meter upp i luften. Han är uppe i taket. Han är på scenkanten. Han springer på väggen. Han är fågeln i Kalle Anka på julafton. Efter att låten är slut ställer han sig lugnt på sin plats igen med armarna i kors.

Uffe o Ancha hyllar EC Spiral som det nya Stones Ja behöver det sägas mer? Tranås legendariska rock-duo älskade det de såg och tog till överord efter giget. Minst sagt. Uffe och Ancha parkerade förresten husvagnen direkt utanför Sing Lee efter en semester.

April Tears på "smålandsturné" Nej för helvete, det hade blivit för mycket. Jag sparar detta kapitel till senare stories. Vi talar gig på Pizzeria med två sittande sura gitarrister, vi talar fredsgala i Aneby med Midi, Maxi och Efti. Vi talar Björnholmen i Nässjö med Thorleifs och raggare. Kommer senare....

You: Inside kastar bullar till publiken, Jimmy bär litet "skateboard" linne Ja det här var ju roligt som fan, men grejen är att Jimmy & jag skämtade till det själva. Därför är den diskad. Och dessutom helt krossad av The Stooges (också förlaga till Silverbullit) framträdande senare samma musik direkt.

Jismark avbryter pjäs på Sobelhuset Jag var på väg till repan i sobelhuset en torsdagskväll, man passerade alltid fiket och den lilla scenen. Denna kväll satt Jocke Ahlstrand och Niklas Rylander där och spelade schack. Några satt i fiket. Det var lite tyst kanske, men inget jag reflekterad över. Jag gick upp på scen och sa tjena, tjena, hur e läget och sådär. Fick inget vidare gensvar. Dessutom pratade de med varandra på ett konstigt sätt.  Jag försökte skoja till det och sa nåt inte alls så fyndigt jag hade hoppats. Jocke Ahlstrand sa  -Kan du gå av scenen, vi framför en pjäs.

Den här diskades eftersom det inte rörde sig om musik i första hand.

Fredde Lindén säger jävla bög till Kitte som snabbt svarar -Ska du säga som har tights.

Jens välkomnar sin "ersättare" i April Tears, Tuben, genom att hälla en öl över honom Stackars Tuben fick bo i Tranås i över ett år.

Pascow repar mellansnack Tranås genom tiderna pretentiösaste band har en soaréföreställning akustiskt, sen ett rockset. Samma kväll. Jag hamnade av nån anledning på stället under repetitionerna och hör dem repa in långa haranger till mellansnack. Pinsamt.

Pålle går galen under The King-gig Den här strök jag snabbt eftersom det inte var det minsta dråpligt när allt kom kring. Pålles stärkare lade av och han blev förbannad och galen. Men resultatet var rock and roll ut i fingerspetsarna och inget annat. Big up!

Vi behöver en Syncbox nej du Jens. Hela den historien ska vi frossa i senare.  

2. BLOOMCORE SPLITTRAS MITT UNDER SPELNING

När vi nu närmar oss den absoluta toppen går det att konstatera att listan är smackfull av usla, ofta alkoholpåverkade framföranden. Vi ska inte glömma att det fanns gyllene stunder den här eran också, dessvärre är det inte dem som man minns bäst.

The April Tears hade i sina tidiga dagar en ren uppvisning i hur illa det kan gå, Hypnotic Cornflakes var i det absoluta bottenträsket genom tiderna i sitt korta och avbrutna framträdande. Men värst av alla någonsin var Bloomcore på "Ravepartyt " i Folkets hus. Det går inte med ord att återge hur det lät, och i det här fallet insåg även delar av bandet detta.

Det gjordes en kort radda med arangemang på Folkets hus runt den här tiden och jag kan vara bra att säga att jag startade trenden, men jag är nästan helt säker att så var fallet med releasepartyt av "Cellarbird". Efter ravepartyt var dock alla chanser till nya fester raserade. (Mig veterligen)

Carl Johan, f d April Tearsare (en del var sura och ledsna och tog illa vid sig för att de inte blev anlitade av TAT, så pass många var det som var inblandade i bandet) var huvudansvarig när rave kom till stan. Detta var dock ett mycket märkligt raveparty, för som jag minns det hade ingen några raveplattor. Dessutom var skivspelarna inte i form. Ljudet lade av och hoppade och herregud. Men mycket folk var det.

Och Tranåsravearna fick njuta av några liveakter - Simon And The Wild Angels (en förlaga till Silverbullit) rev av ett set och den dåvarande basisten fick extas och kastade sig ut i publikhavet......som orutinerat flyttade på sig, stagedive hade inte nått Tranås. Basisten blev hämtad med ambulans, bruten arm. Ingen större fara dock, han var tillbaka senare på natten och festade vidare utav bara helvete.

Och så Bloomcore då. Kristoffer "Krea" Petersons baby. Tillsammans med Yxan aka Döden och Jesper Eng hade bandet utvecklats till en fullskalig liveakt med hjälp av körtjejer, Kim Wee och Johanna. Det kan ha varit fler folk på scen, det är oklart i mitt huvud idag. Bloomcore hade i mina öron inte varit bra ens från början (de blev faktiskt det senare) och den här kvällen var de i sitt absoluta bottenläge. 

Det var egentligen nån form av hardcore, jag är inte bra på genrer, men det hade utvecklats/invecklats på nåt sätt och det här framförandet innehöll en större "bredd" av uselhet. Krea på gura, Jesper på gura/bas, Yxan på sång och så körtjejerna levererade ett par nummer där bandet inte verkade ha något samspel, höra varandra, eller förstå att eländet hördes ut till en publik som stod som fågelholkar.

Jesper Eng, som normalt har ett härligt skratt, slängde sin gura och gick av scenen. Yxan svor och sa något jag tyvärr inte minns, men det var roligt, och vips var lead-sångaren av scenen även han. Kvar stod Krea som inte tänkte svika sina ideal. Trummaskinen var ju kvar. Så också Kim och Johanna, då runt 15 år gamla.
Bandet fortsatte spela!!

Det ska de på ett sätt ha en eloge för, "the show must go on", men nu var ljudbilden sannerligen ihålig och Bloomcore slutförde det sämsta gig jag nånsin sett. Det ska nåt inihelvete mycket till om jag nånsin ska ha olyckan att se något sämre. ja det skulle vara om nån slängde en video med April Tears tidiga framföranden på mig och tvinga mig titta fastbunden och med tändstickor som håller upp ögona som i A Clockwork Orange.

*

I morgon förmiddag presenteras den obestridliga ettan, och dessförrinnan en bunt som hamnade precis utanför listan. Sen får det vara bra med Tranås på ett tag känner jag. 

Här följer en del fakta kring Sjögrens Syndrom, även känt som SS.
Fenomenet upptäcktes av Professor Henrik Sjögren.

Sjögrens Syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom med inflammation som kännetecknas av torra slemhinnor i bl a ögon, mun, näsa, hals, underliv och luftvägar, samt extrem trötthet. Tröttheten går inte att sova bort och vissa Sjögrenpatienter kan sova i 12-15 timmar per natt utan att känna sig utvilade. Koncentrationen blir lidande och därigenom får patienten en ökad stressbelastning.

primärt Sjögrens Syndrom.	sekundärt Sjögrens Syndrom.
SS kan uppträda som en separat sjukdom och kallas då primärt SS. Det är mera vanligt än sekundärt SS.	När SS uppträder hos patienter som redan har en utvecklad och karaktäriserad sjukdom (t ex kronisk ledgångsreumatism (RA) eller SLE)

Symptom:

Torra ögon upplevs oftast av Sjögren-patienten, såsom förekomst av grus i ögonen.

Råd:

Bruket av ögonmakeup bör minskas.

Botemedel:

"Behandling och kosttillskott med gammalinolensyra från t ex Jättenattljusolja erbjuder en möjlighet att få hjälp. Den vegetariska kosten har en fettsyrasammansättning som ytterligare förstärker effekten av jättenattljusoljan." 

Aber:

Trots en god munhygien har SS-patienten ofta onormalt hög frekvens av karies med täta tandläkarbesök
som följd.

Även hörseln angrips:

Hörselnedsättning förekommer vid Wegeners granulomatos, polyarteritis nodosa, SLE och reumatoid artrit. Även om Sjögrens syndrom ofta medför påverkan på nerver så har påverkan på hörselnerven inte uppmärksammats tidigare men I en italiensk studie visar Bruno Tumiati och medarbetare vid Ospedale Santa Maria Nuovo i Reggio Emilia att många patienter med Sjögrens syndrom har en sensorineural hörselnedsättning.

3. JONAS AX HYLLAR APRIL TEARS OCH SVIMMAR UNDER EN HÄGG

Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.

Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.

Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.

April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.

Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.

Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.

Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt "åka med" i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en "Hypnotic Cornflake"(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte. 

Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. "cHauur ni rooouilght? Hick!",  "Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?",  "GUUUD va kuuul" ,"Vaoo schkaoo du göra då...?"Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.

De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias "Shaggy" Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.

Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
 spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.

Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit.  Men så tänkte vi inte just då.

En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!

 Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.

Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.


*

Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.