kollaps!

Kollaps har blivit värvade! Och får följdaktligen en ny adress! Och det blir

http://kollaps.superautomatic.com

Jens, el magico, har helt sonika plockat över rubb och stubb och fixat så vi alla kan se senaste kommentarer och mest kommenterade inlägg. Något jag tror alla läsare blir glada över, nu blir det enklare att följa/följa upp diskussioner och tillägg kring de makabra och dråpliga resonemang som förs på Kollaps. Väl bekomme!

Och gör som Uffe och Ancha, unna er en stor stark och njut av helgen!

(Och redan nu är en ny "de 10 dråpligaste" lista igång på nya Kollaps....ses där!)

...i väntan på en kommande topplista....

Det är några månader sedan nu. Nitzer Ebb var tillbaka i Sverige. Mest laddad i gänget var Freddan som skulle göra sitt första besök på en Nitzer-spelning. Själv såg jag dem för nionde eller tionde gången, tredje gången sedan comebacken. Och visst, det var bra igen, men kanske inte lika hett som i Arvika. 

Vi drack några öl under kvällen, sen drack vi några till och sen några till.
Stötte ihop med Martin och vi snackade lite i baren, medans Nitzer spelade nåt spår som inte var så jätte-spännande inne på scen. Det var mot slutet av spelningen. Jag frågade Martin om han hade sett Freddan, jag hade tappat bort honom för femtonde gången under kvällen sedan förfesten hos MonoTony .

-Ja han står där, sa Martin och pekade med ölflaskan.

Och vid ingången in till scenen stod Freddan med en öl i handen. Med slutna ögon. Han sov. Han sov stående trettio meter från en Nitzer Ebb konsert. Vi väckte honom.

Martin skrattade till och sa

-Va fan gör du, Freddan?

Freddan blinkade till, öppnade ögonen, kisade runt i lokalen och svarade:

-Jag vänter på trombonsolot.

*

JAG VÄNTER PÅ TROMBONSOLOT!!!!!

**

!!!!!!

***

Vi tar det en gång till: Det var alltså Nitzer Ebb som spelade.

Enligt Annika, som skickat mig bilden, är det möjligt att det är jag.
Jag tror inte det, vad tror du?

...och då är det många som unnar sig en öl eller två. Klubb Music For The Masses-stammisen Stefan Axell, även medlem i indiebandet Exploding Boy, fick förra veckan som en av fem tillfrågade svara på två frågor i tidningen Södermalmsnytt:

1. Hur mycket pengar har du druckit upp på krogen på ett år?
2. Berätta om en kväll du bränt ångestmycket pengar på krogen!



Detta är alltså 13.400 kronor i veckan Stefan spenderar på krogen.

eller

1.900 kronor om dagen

Ja faktum är att han kan dricka upp kring tre stora stark i timman hela dygnet runt på ett billigt ställe.

Hur mycket pengar som plöjts ner i Carmen och Debaser förtäljer inte historien, men möjligen dväljer det här makabra avslöjandet uppsåtet med bandnamnet Exploding Boy?

Trevlig helg!

På förekommen anledning kommer här historiebakgrunden till Dämbassängen i Tranås.
Diskussionen har gått het under ett tag. Varför heter den inte simbassäng? Vad är en däm? Om man simmar i en simbassäng dämbar man då i en dämbassäng? Frågorna var många så Jens mejlade för information:

"Hej Jens !
Här kommer det lite uppgifter som vi fått fram vad gäller
Dämbassängen.
Det fanns en gång en gård som hette Damsängen, (har jag fått höra av
äldre besökare till museet,) via Ylva Hoflund på Eriksbergsmuseet.
Gården Damsängen var belägen mellan Damsängsbassägen och
Östanåhemmet.
Gården låg då på landet, det var inte buggt så långt utanför stan på
den tiden.
Skogshyddan, kaffestuga, fanns och var rucklig redan på 1940-talet
och
var utflyktsmål som fungerade länge som utflyktsmål senare för att
 titta på TV när den var ny på 1950-talet.
Bron till Östanåparken fanns i en äldre variant. Den nuvarande
gångbron som ligger på samma plats byggdes i början av 1970-talet.
(förväxlas ej med gångbron bakom Stadshuset!).
Ännu har vi ej hittat när Dämbassängen byggdes, Förmodligen på 1950-
talet.
Om vi kan ta reda på mer så hör vi av oss.

Med vänliga hälsningar
 
Fråga Tranås

 Göran Hansson/ Ylva Hoflund"

1995 kom Strange Paradise.

1996 började April Tears spela in uppföljaren.
 
Detta skedde i Studio Ljudhuset i Tranås, sen åkte vi till Bristol i England till bandet Mesh som spelade in sång och lade på syntar, sen åkte vi tillbaka till Tranås och slutförde produkten. Precis när vi var på väg att släppa album 2 "Eyes Cold Kisses" ringde Ben Marlene från förlaget Jimmy Fun och det slutade med att han plockade över April Tears, albuminspelningarna stektes.

Några demoinspelningar i Jimmy Funs egen studio följde, med Peter Månsson. Sedermera en singelinspelning av "Heart Shut Down" med PJ Widestrand. Det blev inte riktigt rätt tyckte förlaget.

Ett nytt "Eyes Cold Kisses" spelades in med firma Ilbert/Charlie Storm i PUK Studios i Danmark, Music-a-matic i Göteborg och mixades i ABBA-studion på Skeppsholmen 1997. Vi kom in som första utomstående band där. Saker gick inte som planerat. Gessle skulle starta eget bolag, så blev det inte, istället fick Ben "fiska" kontrakt hos andra bolag.

Många var intresserade och i vissa fall skrev vi t o m kontrakt, men det dyra priset på inspelningen stoppade oss om och om igen. I andra fall ville skivbolag ändra på oss, men vi ville inte kompromissa. Denna miljondyra skiva blev så småningom uppstyckad och delar av den släpptes "gratis" på "samlingen" "Halfclosed Eyes Imperfect Kisses" 2004.

Den andra halvan spelades in IGEN (Heart Shut Down och Heardcoming för fjärde gången!!) under 1999-2000 hos Christofer Lundqvist i hans Aerosol Grey Machine studio i Skåne. Nu gick det än bättre. Nya skivbolaget Telstar Records satsade hårt från London, via filialen i Stockholm på bandet. Och det skulle bara dröja 2 ½ till innan skivan, som nu bytt namn till "Consume Desire" kunde dyka upp på skivdiskarna.


Jag kommer självfallet få tillfälle att återvända till dessa inspelningar igen och igen. 

Men nu ska vi titta på ett axplock i pressen under tiden när vi annonserar att plattan är på gång:

27 Januari 1997, Omslag till Tranås Tidning:

"Skivan var planerad till November 96, men nu blir den istället uppskjuten och kommer troligtvis någon gång i Augusti."

20 Juni 1997, artikel i Tranås Tidning:

"Första singeln kommer någon gång i augusti, september och albumet senare i höst. I värsta fall i början av nästa år."

Våren 1998, artikel i Tranås Posten:

"Vi skulle ha släppt skivan i våras, förmodligen blir det nu i shöst istället"
"Vi har inga naiva drömmar, inte efter allt strul vi har råkat ut för."

Våren 1999, Kvällsposten:

"Helst spelar vi in några nya låtar och skippar det som är äldst. Jag tror plattan bara blir bättre av den här processen."

"Lite besvikna har vi förstås varit"

Onsdag 16 Februari 2000, Tranås Posten:

"Äntligen!"

"Till hösten väntas en full-CD ligga på de internationella skivdiskarna."

Söndagen 24 September 2000, Helsingborgs Dagblad:

"Albumet Consume Desire är producerat av Christoffer Lundquist och beräknas komma ut i början 2001."

Propeller, hösten 2000:

"Ett album är planerat till våren 2001"

Zero Magazine, våren 2001:

"Jimmy är vår egen Alan Wilder i studion, Sara är den självklara frontfiguren. Kitte spelar bas, hon är stilpolisen i bandet"

"Sverige är första anhalt, sen börjar vi internationellt med England. Senare i höst ska det bli USA och Asien är det tänkt"

Elle, våren 2001:

"Det känns skitbra."

"I april släpps albumet Consume Desire"

Hennes, april, 2001:

"Albumet Consume Desire kommer -om allt går vägen- sista veckan i maj"

ÖC, maj 2001:

"Albumet kommer till sommaren"

*

"Consume Desire" släpptes till slut i Februari 2002.

Första singeln ackompanjerad med fin video, "Model Actress Whatever" blev en hit. Albumet borde släppts direkt på detta. Då hae vi kanske överlevt ett tag. Så blev det inte.

Telstars satsning i Skandinavien bar inte frukt och innan andra singeln, "Seventeen", fick vi veta att satsningen skulle avslutas och att vi skulle tas hand helt av vår distributör EDEL records som nu gick in som vårt skivbolag också.

Med hjälp av Johan Sannemo, Mia & co på EDEL fick vi ihop bitarna till albumet, tredje singeln "Hardcoming" blev förvisso ingen hit och försenade albumet en sista gång. "Hardcoming" kom på hösten och när albumet slutligen släpptes, första veckan i Februari 2002, var det utan en hitsingel och utan en video.

Två veckor efter releasen gick EDEL records Scandinavia i konkurs. Följdaktligen dog allt promotion-arbete där.

Vi skrev på ett nytt kontrakt igen, med EDELS samarbetspartner Playground och släppte "Heart Shut Down" på singel. Till sommaren hade Tuben fått nog, Kitte dragit för längesen. Jag sa upp kontraktet med vårt senaste skivbolag för vilka jag inte hade något förtroende, jag sa upp avtalet med vår bokare United Stage via vår manager Carolina (som idag jobbar på United Stage) och där nånstans dog el saga, enigmat som var April Tears.

Det är knappt så jag tror det är sant, men studion finns kvar och ser likadan ut.

1991 ringde första skivbolaget till mig. La Ment Records i Klippan, Skåne. Naiv och ung som jag var skrek jag mig hes av glädje efter samtalet och rusade runt i barndomsvillan av eufori och skrek "VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT, VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT JIIIIIHUUUUUUU!!!"

Nu var ju inte världen så enkel som Andreas 17 år trodde. Det skulle de kommande 14 åren i bandets historia bevisa. All väntan, all förväntning, alla löften. Att hålla ihop bandet, repa, skriva låtar, jobba mot skivbolag, arrangörer, bokare, media, förlag, publik - med alla drömmar, samtidigt som man blir vuxen och bör ha ett jobb.

Mycket skulle få läggas åt sidan. Nu hade April Tears, i stora drag, en jävla rolig -och stundtals lyckad- resa ändå, även om de flesta är av den dråpligare karaktären. Och det är ju dem som behandlas på kollaps.

Vid vissa tillfällen har naturen, Gud eller vad man nu vill tydligt visat att detta band kanske inte var ämnat att bli det nya Depeche Mode eller U2 eller ens The Souls. Denna första kontakt med "branchen" var ett sådant tillfälle.

För det första var vi långt från redo att hamna i situationen. 1990, på tidiga hösten, började jag lära mig spela gitarr. 1990, i oktober, var vi i studio och spelade in första demon. Jag kommer inte ens ihåg vilka som var med då, men jag tror det var jag, Sara på kör, Kenta Jansson inhyrd på synt och...ja fan, skam på mig men jag vet inte om det var Carl Johan Larsson, Krea Pettersson eller Johan Ahl på bas.

I vilket fall återvände vi till Mats Axfors studio Slakthuset i februari för en andra inspelning. April Tears hade gjort lite framsteg och låtarna började hitta nånstans. Jezzica Sunmo och Belinda Berg (Kittes syrra) var med på kör, Sjögge hade hjälpt till på "A Moment Of Weakness" och Jens var i faggorna att bli med i bandet. Återigen är jag osäker på bandets uppställning, det var snabba svängar. Keta, Krea, Johan Ahl, Jesper Eng, Carl Johan och Jens var alla basister och gitarrister inom loppet av ett halvår!

En tredje demo producerades till sommaren och nu började det bli dyrt att betala Axfors, därför gjorde jag ett upplägg jag minns än i dag. Medlemmarna betalade kostnaderna i studion utefter hur mycket man spelade in mätt i tid! Detta fick jag mycket skit för minns jag, men jag och Jens cashade upp bra mycket mer än de andra inblandade så nånstans var det väl fair enough. Jag vet band som än idag går in i studion där basisten som spenderar tre timmar av totalt tre dagar i en dyr studio och som får casha up lika mycket som alla andra. Å andra sidan är det väl så ett band byggs upp och funkar och det är bandmentaliteten. Så har April tears aldrig riktigt funkat. Sen har vi ju varit långt ifrån ett "normalt" rockband också..

Det var iallafall efter denna demo La Ment Records, AKA Anders Jönsson, i Klippan ringde till Bäckagatan 21 i Tranås och var impad och intresserad av bandet. Han var den första personen att inviga mig i branchens stora löften, stora snack och planer. Nåt som vissa lyckas hålla sig från, nåt som vissa smittas av. Och jag får väl säga att jag har alldeles för många gånger lyssnat för mycket på detta snack och alldeles för många gånger lovat band & vänner att en massa saker ska hända som aldrig hände. Med åren blir man ärrad, men ibland när nåt spännande är på G kan jag fortfarande få lite fjärilar i magen så helt jävla cynisk har man väl inte blivit.

La Ment records ville höra mer av April Tears och bjöd därför ner oss till Klippan för en inspelning i en studio där. Vi trodde väl att det var en singel vi skulle göra. Vi som skulle åka ner var slutligen Jens 18 -på synt, Jag 17 på gitarr, Sara 15 på sång och Carl Johan 16 på bas. 

Med oss skickade min far, god bless his soul, en form av protegé, en manager om ni vill. Henrik Wigren.
Denne Wigren var helt oinvigd i rockbranchen, några år äldre än oss, visst, men att vi skulle utge oss för att vara managerstyrda av honom var en otroligt pinsam grej.

Farsan Calle. Han ville bara väl, men det är ingen hemlighet  varken för mig eller andra Tranåsbor att han kunde vara en småpåve som fixade med det mesta. Mycket av det han gjorde var bra och för det förtjänar han beundran. Det är inte lätt att ordna kändismatcher och påläggsmilar och nyårsrevyer i Tranås med en stor mängd missunsamma, misstänksamma och sura människor som till alldeles för stor del utgör det som är Tranås.

Andra grejer var inte lika grymma, det kommer mer om det senare. Nu låter vi pappa vila.
Puss lille pappa. 58 år blev alldeles för lite.

Henrik Wigren var alltså i praktiken inget annat än en förklädd chaufför till det unga bandet. Som anlände direkt till studion i Klippan för att där mottas av teknikern Roger Sjunner. Men låt oss först backa bandet lite.

Rep inför inspelningen skedde i ett garage i Tingshuset, vid svartån, i Tranås. Och det fanns en hel del komplikationer. Kylan var en. Musikaliteten ännu en. Samt att Jens hade en flickvän boende i London. Och att Jens som "missat färjan hem" inte alls hade gjort det, utan helt sonika blivit kvar extra länge. Jens får väl dra orsakerna varför, men han kom hem i princip samma dag som vi skulle åka. Och allt blev lite stressigt. De sista dagarna innan minns jag att jag och Carl Johan slet som fan i Tingshuset. Inte med arrangemang. Nej för fan. Det handlade om att lära sig spela på instrumenten.

Tillbaka till Klippan:

Bandet kliver in i studion, en källarlokal, hälsar på Roger Sjunner, hälsar på Anders Jönsson -som vi senare kort och gott kom att kalla La Ment- och därefter påtalade att en viktig del i vår utrustning saknades. Jens som var, och är, och alltid kommer att vara, mycket mer tekniskt begåvad än mig tog snabbt, kanske för snabbt, kanske mycket för snabbt upp ämnet, jag tror knappt han hann presentera sig:

-Vi behöver en sync-box, sa han.

Och precis när han sagt det såg jag att han hade ett långt, svart hårstrå i munnen. Jag sträckte mig fram och drog varsamt bort det. Snyggt.

Inspelningarna kom igång, en nyversion av "Lost In My Dreams", en ganska dålig grej som hette "Somehow Anyday" och "Change" -en typ av Tranåscountryballad! Och, just det, "Blue Girls Beach" med stämsång! Något som April Tears upptäckte där och då. Tack Roger Sjunner.

Ni blir inte förvånad när jag säger att inspelningen blev en katastrof. Jobbigast var det för stackars Carl Johan. Efter att vi kopplat upp alla grejer och fått ordning på allt var det dags att lägga bas. Det gick inte bra. I studion märktes det tydligt och snabbt att Carl Johan inte kunde hantera instrumentet. Än mindre spela på det. Vi tog en matpaus.

På pizzerian hamnade Calle i onåd när han oväntat satte fyr på en servett. Vi fick ut den från restaurangen och lyckades släcka den. Jag tror Calle redan där kommit ur fas och värre skulle det bli. När vi återvände till studion kämpade han på, men det gick inte ens sätta en fyrtakt. Vi stod bakom vår basist ett tag i kampen, men snart  började vi misströsta och inse att det här skulle inte gå. Till slut säger även Call att det inte går. Roger Sjunner ringer då sin vän basisten.

Ner kommer en ung man som ser ut som byfånen. Han var dessutom det. En gigantisk snus utsmetad över käften, rödmosig, i träningsbrallor från 75, en sliten punk t-shirt och en tunn högpannad frisyr som tappade hela hårbollar runt stärkaren efter han pluggat in basen och börjat knäppa på strängarna. Vi tittade på varandra och gapade när han lade in tonerna till en låt. Herregud vad det lät illa. Men nu var vi definitivt i en situation där vi inte kunde göra annat än tummen upp.

Sent på kvällen bjöds vi hem till La Ments lägenhet. På vägen dit pajade hans bil, vi fick skjuta på den och till slut ställa den åt sidan. På vägen passerade vi hans mor för att inhämta maten vi skulle äta. Grön bandspaghetti. Mmm.

Dagen efter fortsatte inte mycket bättre, men vi kunde "ta oss ur situationen" och åka tillbaka hem till Tranås med en grovskiss till en demo.
*

Några veckor senare återvände jag och Jens för att slutmixa demon, som skulle slussas vidare till bla Warner Chapel (Anders Jönsson började senare jobba där). På vägen dit får vi, surprise, surprise, motorstopp. Detta för att de två genierna Hellqvist/Jismark åkt slut på bensinen. En oerhört snäll påg som hette Björn körde oss flera mil till närmsta stad och tillbaka med ny bensin. Han står, som jag minns det, med på "Cellarbird" tacklistan. 

Efter slutmixen i studion återvände vi till La Ments residence. Där bjöds vi även denna gång av bandspaghetti. Denna gång spetsades tillställningen även av några av Klippans finest som, efter vi druckit upp våra öl, ringdes över med kaffekask. Och när denna tog slut ringdes en riktig legendar in -antagligen den enda som hade hembränt i bekantskapskretsen denna sena timme. Jens och jag ville då bara sova, men det var bara att bita i och hålla sig vaken. Jävla gubbar.

**

Självfallet hände inte mycket mer med La Ment. Självfallet lät inspelningen sämre än våra egna.
Men det var iallafall första gången jag kunde utropa "Albumet kommer snart, det kommer att bli skitbra!"
Detta kommer väl stå på min gravsten så många gånger som jag sagt det. Mer om det senare i veckan.