Kollaps flyttar!
Kollaps har blivit värvade! Och får följdaktligen en ny adress! Och det blir
http://kollaps.superautomatic.com
Jens, el magico, har helt sonika plockat över rubb och stubb och fixat så vi alla kan se senaste kommentarer och mest kommenterade inlägg. Något jag tror alla läsare blir glada över, nu blir det enklare att följa/följa upp diskussioner och tillägg kring de makabra och dråpliga resonemang som förs på Kollaps. Väl bekomme!
Och gör som Uffe och Ancha, unna er en stor stark och njut av helgen!
(Och redan nu är en ny "de 10 dråpligaste" lista igång på nya Kollaps....ses där!)
Jag har funderat en stund på vad jag ska ha för rubrik till den här bilden, men jag har inga ord för detta...
...i väntan på en kommande topplista....
In Memoriam
Lucy och stammisen Ancha utanför Sing Lee
Zomenga och Lucifer
Runt 1992 presenterade Kitte U2´s Australien-leg på Zooropa turnén. -Den heter ZOMENGA förkunnade han.
-Är du säker på det? sa vi. -Jadå, sa Kitte. Den heter ZOMENGA.
Turnén visade sig heta ZOOMERANG.
*
Några år senare skulle den unge mannen komma med än mer besynnerliga uppgifter.
För alla som växt upp i Tranås och lirat rock and roll eller närbesläktad genre så är Sing Lee en institution. Få är de lokala rockers som inte har somnat i en pizza, toast eller valfri kinesisk snabbrätt runt 00.45 en fredag eller lördagsnatt.
Jag har sett vänner och nära bekanta släpas ut skolösa från stället, jag har sett folk smygkrypa för att lura sig in, jag har sett en gråtande Hellqvist, nej TVÅ gråtande Hellqvistar hänga med bedjande ögon vid den låsta dörren. Jag har hört de dummaste debatter och sett de mest bedrövliga raggförsök, exempelvis alkotanter som fått lite för starka mamma-känslor för Kitte eller Junka. Samtliga parodier har dock på ett eller annat sätt styrts upp av Sing Lee´s järnhand Lucy.
Lucy levde på Sing Lee, bokstavligen talat. Barnen växte upp i köket. Hennes man slet ut sig så tillvida att han fick skicka in handduken för några år sedan. Det tog bara veckor innan hanses bror, som såg precis likadan ut, hade anlänt, direkt från inre Asien, för att tillsammans med Lucy driva Sing Lee vidare.
Jag har aldrig sett Lucy på nåt annat ställe någonsin. Men vilken kvinna. Hur många berusade, otrevliga, vansinniga ynglingar har hon inte läxat upp? Döm då min förvåning när Kitte en dag i mitten av nittitalet från replokalen plötsligt sa till mig.
-Vet du att Lucy egentligen är en förkortning? sa han.
-Nej, sa jag, men det verkar ju inte så jättemärkligt om det är så?
-Nej, just det, sa Kitte. Hon heter egentligen Lucifer.
-.....va sa du nu?
-Hon heter Lucifer.
-Nu skojar du väl, Kitte.
-Nej.
Då berättade jag vem Lucifer egentligen är och Kitte skrattade så han höll på att svimma.
*
Tyvärr fick det här som följd att vi inte fick så många mer "Kitte" efter detta. För det var så vi kallade dessa påståenden. "Han körde en Kitte på oss" Nej, tvärtom tog det inte lång tid innan ynglingen skrattade åt oss andra pajaser och idioter. Med rätta.
**
Och Sing Lee finns tyvärr inte kvar längre. Vart Lucy tagit vägen vet jag heller inte. Men jag hoppas hon ligger med en drink i handen på en strand i Belize. Chansen til detta måste tyvärr bedömas som 0,00001%.
Möte mellan två trummisar
Det är i oktober 2007, ungefär på dagen två månader efter mitt & Louise bröllop på Gotland. Vi ska repa inför "Music For The Masses" jubiléet på Mosebacke i Stockholm. Alla gästartister samlas i en replokal i Solna, husbandet, Parisarna, Lip Service.
Lip Service var inför sitt uppträdande toppat med två bandmedlemmar till"Route 66" (se andra storyn i oktober på denna blogg). Jocke Jante och Freddan Broberg. Två av medlemmarna i det fantastiska husbandet på bröllopet.
För att klargöra allt lite extra klart består alltså Lip Service, förutom mig & Louise, live, av Carl Johan Lann (keyboards/sång) och Tony Ahola (pads/trummor). Båda dessa herrar var med sina respektive på bröllopet och var båda inblandade i uppträdande och filmvisning under kvällen. Allt var en stor njutning för mig och alla andra. Och med Freddan & Jocke i husbandet hade hela gänget lärt känna varandra inför giget. Trodde jag.
Som ni kunnat läsa i ett annat tidigare inlägg på denna blogg (Klysma) så har Jocke fått diagnosen Ansiktsblind (medelgrad). Detta hade jag fått veta typ två dagar innan detta rep. Så när Jocke och Freddan, något försenade, anländer till replokalen utspelar sig följande legendariska scen mellan de två trummisarna som alltså klarligen både stått på scen ihop, festat ihop, skrattat ihop och så vidare bara 2 månader innan:
Jocke -Tjena Andreas, Louise. (vänder sig mot Tony) -Vi har inte träffats va? Hej. Jocke.
Tony - Nej, det tror jag inte. Hej. Tony.
Andreas - Men för fan är ni två helt dumma i huvudet eller? Ni var ju båda med på bröllopet?
Jocke -Jag är ledsen. Jag är ansiktsblind.
Tony - Är du? Det är jag med.
Andreas - Men För helvete..
*
Huruvida Tony har en diagnos på detta låter jag vara osagt.
*
Har ni förresten hört det här gamla skämtet:
-Vad är det sista en trummis säger i ett band?
Svar:
-Jag har en låt med mig i dag , kan vi testa och repa in den?
Freddan på Nitzer
Det är några månader sedan nu. Nitzer Ebb var tillbaka i Sverige. Mest laddad i gänget var Freddan som skulle göra sitt första besök på en Nitzer-spelning. Själv såg jag dem för nionde eller tionde gången, tredje gången sedan comebacken. Och visst, det var bra igen, men kanske inte lika hett som i Arvika.
Vi drack några öl under kvällen, sen drack vi några till och sen några till.
Stötte ihop med Martin och vi snackade lite i baren, medans Nitzer spelade nåt spår som inte var så jätte-spännande inne på scen. Det var mot slutet av spelningen. Jag frågade Martin om han hade sett Freddan, jag hade tappat bort honom för femtonde gången under kvällen sedan förfesten hos MonoTony .
-Ja han står där, sa Martin och pekade med ölflaskan.
Och vid ingången in till scenen stod Freddan med en öl i handen. Med slutna ögon. Han sov. Han sov stående trettio meter från en Nitzer Ebb konsert. Vi väckte honom.
Martin skrattade till och sa
-Va fan gör du, Freddan?
Freddan blinkade till, öppnade ögonen, kisade runt i lokalen och svarade:
-Jag vänter på trombonsolot.
*
JAG VÄNTER PÅ TROMBONSOLOT!!!!!
**
!!!!!!
***
Vi tar det en gång till: Det var alltså Nitzer Ebb som spelade.
Vi drack några öl under kvällen, sen drack vi några till och sen några till.
Stötte ihop med Martin och vi snackade lite i baren, medans Nitzer spelade nåt spår som inte var så jätte-spännande inne på scen. Det var mot slutet av spelningen. Jag frågade Martin om han hade sett Freddan, jag hade tappat bort honom för femtonde gången under kvällen sedan förfesten hos MonoTony .
-Ja han står där, sa Martin och pekade med ölflaskan.
Och vid ingången in till scenen stod Freddan med en öl i handen. Med slutna ögon. Han sov. Han sov stående trettio meter från en Nitzer Ebb konsert. Vi väckte honom.
Martin skrattade till och sa
-Va fan gör du, Freddan?
Freddan blinkade till, öppnade ögonen, kisade runt i lokalen och svarade:
-Jag vänter på trombonsolot.
*
JAG VÄNTER PÅ TROMBONSOLOT!!!!!
**
!!!!!!
***
Vi tar det en gång till: Det var alltså Nitzer Ebb som spelade.
Vem är det här?
Enligt Annika, som skickat mig bilden, är det möjligt att det är jag.
Jag tror inte det, vad tror du?
Livat på landet.
Nollpunkt i Nässjö
Det var såklart i Nässjö det berömda citatet kom.
April Tears har öppnat många dörrar för andra genom åren, både bildligt och bokstavligt. 1991 var vi först ut på folkparken Björnholmens satsning på rockmusik. Detta är en klassisk svensk folkpark ute på landet där folk dricker hembränt rätt ur dunken sittandes på taket till sin epa-traktor med Eddie Meduza på högsta volym. Parkerad tjugo meter från entrén. Där skinnvästar, stora mustascher, trucker-kepor och raggarmentalitet äger luften.
Övriga besökare på Björnholmen var/är väl gubbarna med kanske inte det senaste skriket på kostymen och rejält onyktra damer i pumps och blommiga klänningar. Ja jag behöver väl inte förklara det yttermera. Folkpark.
Hit kom alltså Tranås indiehopp TAT för att lämna intryck. Redan under soundcheck fick sig Jens en näsbränna av ljudteknikern när han stämde gitarren med den skrikande disten inkopplad. -SÅ HÄR LÄT DET FÖR HELVETE INTE PÅ DEMON JAG FICK! skrek teknikern i ett vansinnesutbrott varpå Jens svarade -JAG STÄMMER JU FÖR FAAN BARA GITARREN!
Väl i logen kunde vi nöjt konstatera att vi hade fått oss frallor med ost och skinka. När det var dags att sätta tänderna i de härliga mackorna öppnades dörren till logen. In kommer Thorleif Torstensson, sångare i kvällens huvudakt -dansbandet Thorleifs. Han ler mot oss säger "tjena grabbar" och tar sen mackorna från oss. In kommer resten av dansbandet som snabbt & glatt mumsar i sig dessa. Jävla arroganta frossare. Och tyst sitter The April Tears med ledsna blickar och hungriga magar.
Jag vet inte varför, vissa grejer glömmer man, vissa förlåter man aldrig. Denna händelse har jag aldrig glömt och ofta är de stunder då jag surt svurit när Thorleif Torstensson dykt på TV. -Den där jäveln åt upp min macka! En vacker dag ska jag fan äta upp hans mat!
Timmarna gick. April Tears äntrade scenen inför en tämligen fåhövdad publik. En av dessa blev tidigt till sig och ropade muntert -VELVET UNDERGOUND HAR ÅTERUPSTÅTT! VELVET UNDERGROUND HAR ÅTERUPPSTÅTT! Han var verkligen jätteglad och det var skönt att ha honom där. Han visste ju i allafall nånting om nånting även om han var ute och seglade. För snart skulle det hända:
Vi drog väl typ fjärde låten när en av de övre beskrivna (trucker-keps, stor mustasch, stinkandes av hembränt) hasar sig fram mot scenen med dimmig blick. Han gör det förbjudna. Han tar ett ostabilt kliv över monitorerna och raglar UPP PÅ SCENEN, den jävla idioten. Han kommer fram till mig samtidigt som alltså lirar gura och sjunger. Han ställer sig bredvid mig, tittar så förtroligt han kan med sina glansiga ögon, lägger ARMEN om mig och skriker i mitt öra:
-KAN NI LIRA NÅT MED STATUS??!
*
Fredag igen...
...och då är det många som unnar sig en öl eller två. Klubb Music For The Masses-stammisen Stefan Axell, även medlem i indiebandet Exploding Boy, fick förra veckan som en av fem tillfrågade svara på två frågor i tidningen Södermalmsnytt:
1. Hur mycket pengar har du druckit upp på krogen på ett år?
2. Berätta om en kväll du bränt ångestmycket pengar på krogen!
Detta är alltså 13.400 kronor i veckan Stefan spenderar på krogen.
eller
1.900 kronor om dagen
Ja faktum är att han kan dricka upp kring tre stora stark i timman hela dygnet runt på ett billigt ställe.
Hur mycket pengar som plöjts ner i Carmen och Debaser förtäljer inte historien, men möjligen dväljer det här makabra avslöjandet uppsåtet med bandnamnet Exploding Boy?
Trevlig helg!
Bassäng
På förekommen anledning kommer här historiebakgrunden till Dämbassängen i Tranås.
Diskussionen har gått het under ett tag. Varför heter den inte simbassäng? Vad är en däm? Om man simmar i en simbassäng dämbar man då i en dämbassäng? Frågorna var många så Jens mejlade för information:
"Hej Jens !
Här kommer det lite uppgifter som vi fått fram vad gäller
Dämbassängen.
Det fanns en gång en gård som hette Damsängen, (har jag fått höra av
äldre besökare till museet,) via Ylva Hoflund på Eriksbergsmuseet.
Gården Damsängen var belägen mellan Damsängsbassägen och
Östanåhemmet.
Gården låg då på landet, det var inte buggt så långt utanför stan på
den tiden.
Skogshyddan, kaffestuga, fanns och var rucklig redan på 1940-talet
och
var utflyktsmål som fungerade länge som utflyktsmål senare för att
titta på TV när den var ny på 1950-talet.
Bron till Östanåparken fanns i en äldre variant. Den nuvarande
gångbron som ligger på samma plats byggdes i början av 1970-talet.
(förväxlas ej med gångbron bakom Stadshuset!).
Ännu har vi ej hittat när Dämbassängen byggdes, Förmodligen på 1950-
talet.
Om vi kan ta reda på mer så hör vi av oss.
Med vänliga hälsningar
Fråga Tranås
Göran Hansson/ Ylva Hoflund"
Diskussionen har gått het under ett tag. Varför heter den inte simbassäng? Vad är en däm? Om man simmar i en simbassäng dämbar man då i en dämbassäng? Frågorna var många så Jens mejlade för information:
"Hej Jens !
Här kommer det lite uppgifter som vi fått fram vad gäller
Dämbassängen.
Det fanns en gång en gård som hette Damsängen, (har jag fått höra av
äldre besökare till museet,) via Ylva Hoflund på Eriksbergsmuseet.
Gården Damsängen var belägen mellan Damsängsbassägen och
Östanåhemmet.
Gården låg då på landet, det var inte buggt så långt utanför stan på
den tiden.
Skogshyddan, kaffestuga, fanns och var rucklig redan på 1940-talet
och
var utflyktsmål som fungerade länge som utflyktsmål senare för att
titta på TV när den var ny på 1950-talet.
Bron till Östanåparken fanns i en äldre variant. Den nuvarande
gångbron som ligger på samma plats byggdes i början av 1970-talet.
(förväxlas ej med gångbron bakom Stadshuset!).
Ännu har vi ej hittat när Dämbassängen byggdes, Förmodligen på 1950-
talet.
Om vi kan ta reda på mer så hör vi av oss.
Med vänliga hälsningar
Fråga Tranås
Göran Hansson/ Ylva Hoflund"
Nu kommer vargen! Nej NU kommer vargen! Neeej..NU! Nej.
1995 kom Strange Paradise.
1996 började April Tears spela in uppföljaren.
Detta skedde i Studio Ljudhuset i Tranås, sen åkte vi till Bristol i England till bandet Mesh som spelade in sång och lade på syntar, sen åkte vi tillbaka till Tranås och slutförde produkten. Precis när vi var på väg att släppa album 2 "Eyes Cold Kisses" ringde Ben Marlene från förlaget Jimmy Fun och det slutade med att han plockade över April Tears, albuminspelningarna stektes.
Några demoinspelningar i Jimmy Funs egen studio följde, med Peter Månsson. Sedermera en singelinspelning av "Heart Shut Down" med PJ Widestrand. Det blev inte riktigt rätt tyckte förlaget.
Ett nytt "Eyes Cold Kisses" spelades in med firma Ilbert/Charlie Storm i PUK Studios i Danmark, Music-a-matic i Göteborg och mixades i ABBA-studion på Skeppsholmen 1997. Vi kom in som första utomstående band där. Saker gick inte som planerat. Gessle skulle starta eget bolag, så blev det inte, istället fick Ben "fiska" kontrakt hos andra bolag.
Många var intresserade och i vissa fall skrev vi t o m kontrakt, men det dyra priset på inspelningen stoppade oss om och om igen. I andra fall ville skivbolag ändra på oss, men vi ville inte kompromissa. Denna miljondyra skiva blev så småningom uppstyckad och delar av den släpptes "gratis" på "samlingen" "Halfclosed Eyes Imperfect Kisses" 2004.
Den andra halvan spelades in IGEN (Heart Shut Down och Heardcoming för fjärde gången!!) under 1999-2000 hos Christofer Lundqvist i hans Aerosol Grey Machine studio i Skåne. Nu gick det än bättre. Nya skivbolaget Telstar Records satsade hårt från London, via filialen i Stockholm på bandet. Och det skulle bara dröja 2 ½ till innan skivan, som nu bytt namn till "Consume Desire" kunde dyka upp på skivdiskarna.
Jag kommer självfallet få tillfälle att återvända till dessa inspelningar igen och igen.
Men nu ska vi titta på ett axplock i pressen under tiden när vi annonserar att plattan är på gång:
27 Januari 1997, Omslag till Tranås Tidning:
"Skivan var planerad till November 96, men nu blir den istället uppskjuten och kommer troligtvis någon gång i Augusti."
20 Juni 1997, artikel i Tranås Tidning:
"Första singeln kommer någon gång i augusti, september och albumet senare i höst. I värsta fall i början av nästa år."
Våren 1998, artikel i Tranås Posten:
"Vi skulle ha släppt skivan i våras, förmodligen blir det nu i shöst istället"
"Vi har inga naiva drömmar, inte efter allt strul vi har råkat ut för."
Våren 1999, Kvällsposten:
"Helst spelar vi in några nya låtar och skippar det som är äldst. Jag tror plattan bara blir bättre av den här processen."
"Lite besvikna har vi förstås varit"
Onsdag 16 Februari 2000, Tranås Posten:
"Äntligen!"
"Till hösten väntas en full-CD ligga på de internationella skivdiskarna."
Söndagen 24 September 2000, Helsingborgs Dagblad:
"Albumet Consume Desire är producerat av Christoffer Lundquist och beräknas komma ut i början 2001."
Propeller, hösten 2000:
"Ett album är planerat till våren 2001"
Zero Magazine, våren 2001:
"Jimmy är vår egen Alan Wilder i studion, Sara är den självklara frontfiguren. Kitte spelar bas, hon är stilpolisen i bandet"
"Sverige är första anhalt, sen börjar vi internationellt med England. Senare i höst ska det bli USA och Asien är det tänkt"
Elle, våren 2001:
"Det känns skitbra."
"I april släpps albumet Consume Desire"
Hennes, april, 2001:
"Albumet Consume Desire kommer -om allt går vägen- sista veckan i maj"
ÖC, maj 2001:
"Albumet kommer till sommaren"
*
"Consume Desire" släpptes till slut i Februari 2002.
Första singeln ackompanjerad med fin video, "Model Actress Whatever" blev en hit. Albumet borde släppts direkt på detta. Då hae vi kanske överlevt ett tag. Så blev det inte.
Telstars satsning i Skandinavien bar inte frukt och innan andra singeln, "Seventeen", fick vi veta att satsningen skulle avslutas och att vi skulle tas hand helt av vår distributör EDEL records som nu gick in som vårt skivbolag också.
Med hjälp av Johan Sannemo, Mia & co på EDEL fick vi ihop bitarna till albumet, tredje singeln "Hardcoming" blev förvisso ingen hit och försenade albumet en sista gång. "Hardcoming" kom på hösten och när albumet slutligen släpptes, första veckan i Februari 2002, var det utan en hitsingel och utan en video.
Två veckor efter releasen gick EDEL records Scandinavia i konkurs. Följdaktligen dog allt promotion-arbete där.
Vi skrev på ett nytt kontrakt igen, med EDELS samarbetspartner Playground och släppte "Heart Shut Down" på singel. Till sommaren hade Tuben fått nog, Kitte dragit för längesen. Jag sa upp kontraktet med vårt senaste skivbolag för vilka jag inte hade något förtroende, jag sa upp avtalet med vår bokare United Stage via vår manager Carolina (som idag jobbar på United Stage) och där nånstans dog el saga, enigmat som var April Tears.
Svenska PopFabriken i Klippan!
Det är knappt så jag tror det är sant, men studion finns kvar och ser likadan ut.
Vi behöver en Sync-box!
1991 ringde första skivbolaget till mig. La Ment Records i Klippan, Skåne. Naiv och ung som jag var skrek jag mig hes av glädje efter samtalet och rusade runt i barndomsvillan av eufori och skrek "VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT, VI HAR FÅTT SKIVKONTRAKT JIIIIIHUUUUUUU!!!"
Nu var ju inte världen så enkel som Andreas 17 år trodde. Det skulle de kommande 14 åren i bandets historia bevisa. All väntan, all förväntning, alla löften. Att hålla ihop bandet, repa, skriva låtar, jobba mot skivbolag, arrangörer, bokare, media, förlag, publik - med alla drömmar, samtidigt som man blir vuxen och bör ha ett jobb.
Mycket skulle få läggas åt sidan. Nu hade April Tears, i stora drag, en jävla rolig -och stundtals lyckad- resa ändå, även om de flesta är av den dråpligare karaktären. Och det är ju dem som behandlas på kollaps.
Vid vissa tillfällen har naturen, Gud eller vad man nu vill tydligt visat att detta band kanske inte var ämnat att bli det nya Depeche Mode eller U2 eller ens The Souls. Denna första kontakt med "branchen" var ett sådant tillfälle.
För det första var vi långt från redo att hamna i situationen. 1990, på tidiga hösten, började jag lära mig spela gitarr. 1990, i oktober, var vi i studio och spelade in första demon. Jag kommer inte ens ihåg vilka som var med då, men jag tror det var jag, Sara på kör, Kenta Jansson inhyrd på synt och...ja fan, skam på mig men jag vet inte om det var Carl Johan Larsson, Krea Pettersson eller Johan Ahl på bas.
I vilket fall återvände vi till Mats Axfors studio Slakthuset i februari för en andra inspelning. April Tears hade gjort lite framsteg och låtarna började hitta nånstans. Jezzica Sunmo och Belinda Berg (Kittes syrra) var med på kör, Sjögge hade hjälpt till på "A Moment Of Weakness" och Jens var i faggorna att bli med i bandet. Återigen är jag osäker på bandets uppställning, det var snabba svängar. Keta, Krea, Johan Ahl, Jesper Eng, Carl Johan och Jens var alla basister och gitarrister inom loppet av ett halvår!
En tredje demo producerades till sommaren och nu började det bli dyrt att betala Axfors, därför gjorde jag ett upplägg jag minns än i dag. Medlemmarna betalade kostnaderna i studion utefter hur mycket man spelade in mätt i tid! Detta fick jag mycket skit för minns jag, men jag och Jens cashade upp bra mycket mer än de andra inblandade så nånstans var det väl fair enough. Jag vet band som än idag går in i studion där basisten som spenderar tre timmar av totalt tre dagar i en dyr studio och som får casha up lika mycket som alla andra. Å andra sidan är det väl så ett band byggs upp och funkar och det är bandmentaliteten. Så har April tears aldrig riktigt funkat. Sen har vi ju varit långt ifrån ett "normalt" rockband också..
Det var iallafall efter denna demo La Ment Records, AKA Anders Jönsson, i Klippan ringde till Bäckagatan 21 i Tranås och var impad och intresserad av bandet. Han var den första personen att inviga mig i branchens stora löften, stora snack och planer. Nåt som vissa lyckas hålla sig från, nåt som vissa smittas av. Och jag får väl säga att jag har alldeles för många gånger lyssnat för mycket på detta snack och alldeles för många gånger lovat band & vänner att en massa saker ska hända som aldrig hände. Med åren blir man ärrad, men ibland när nåt spännande är på G kan jag fortfarande få lite fjärilar i magen så helt jävla cynisk har man väl inte blivit.
La Ment records ville höra mer av April Tears och bjöd därför ner oss till Klippan för en inspelning i en studio där. Vi trodde väl att det var en singel vi skulle göra. Vi som skulle åka ner var slutligen Jens 18 -på synt, Jag 17 på gitarr, Sara 15 på sång och Carl Johan 16 på bas.
Med oss skickade min far, god bless his soul, en form av protegé, en manager om ni vill. Henrik Wigren.
Denne Wigren var helt oinvigd i rockbranchen, några år äldre än oss, visst, men att vi skulle utge oss för att vara managerstyrda av honom var en otroligt pinsam grej.
Farsan Calle. Han ville bara väl, men det är ingen hemlighet varken för mig eller andra Tranåsbor att han kunde vara en småpåve som fixade med det mesta. Mycket av det han gjorde var bra och för det förtjänar han beundran. Det är inte lätt att ordna kändismatcher och påläggsmilar och nyårsrevyer i Tranås med en stor mängd missunsamma, misstänksamma och sura människor som till alldeles för stor del utgör det som är Tranås.
Andra grejer var inte lika grymma, det kommer mer om det senare. Nu låter vi pappa vila.
Puss lille pappa. 58 år blev alldeles för lite.
Henrik Wigren var alltså i praktiken inget annat än en förklädd chaufför till det unga bandet. Som anlände direkt till studion i Klippan för att där mottas av teknikern Roger Sjunner. Men låt oss först backa bandet lite.
Rep inför inspelningen skedde i ett garage i Tingshuset, vid svartån, i Tranås. Och det fanns en hel del komplikationer. Kylan var en. Musikaliteten ännu en. Samt att Jens hade en flickvän boende i London. Och att Jens som "missat färjan hem" inte alls hade gjort det, utan helt sonika blivit kvar extra länge. Jens får väl dra orsakerna varför, men han kom hem i princip samma dag som vi skulle åka. Och allt blev lite stressigt. De sista dagarna innan minns jag att jag och Carl Johan slet som fan i Tingshuset. Inte med arrangemang. Nej för fan. Det handlade om att lära sig spela på instrumenten.
Tillbaka till Klippan:
Bandet kliver in i studion, en källarlokal, hälsar på Roger Sjunner, hälsar på Anders Jönsson -som vi senare kort och gott kom att kalla La Ment- och därefter påtalade att en viktig del i vår utrustning saknades. Jens som var, och är, och alltid kommer att vara, mycket mer tekniskt begåvad än mig tog snabbt, kanske för snabbt, kanske mycket för snabbt upp ämnet, jag tror knappt han hann presentera sig:
-Vi behöver en sync-box, sa han.
Och precis när han sagt det såg jag att han hade ett långt, svart hårstrå i munnen. Jag sträckte mig fram och drog varsamt bort det. Snyggt.
Inspelningarna kom igång, en nyversion av "Lost In My Dreams", en ganska dålig grej som hette "Somehow Anyday" och "Change" -en typ av Tranåscountryballad! Och, just det, "Blue Girls Beach" med stämsång! Något som April Tears upptäckte där och då. Tack Roger Sjunner.
Ni blir inte förvånad när jag säger att inspelningen blev en katastrof. Jobbigast var det för stackars Carl Johan. Efter att vi kopplat upp alla grejer och fått ordning på allt var det dags att lägga bas. Det gick inte bra. I studion märktes det tydligt och snabbt att Carl Johan inte kunde hantera instrumentet. Än mindre spela på det. Vi tog en matpaus.
På pizzerian hamnade Calle i onåd när han oväntat satte fyr på en servett. Vi fick ut den från restaurangen och lyckades släcka den. Jag tror Calle redan där kommit ur fas och värre skulle det bli. När vi återvände till studion kämpade han på, men det gick inte ens sätta en fyrtakt. Vi stod bakom vår basist ett tag i kampen, men snart började vi misströsta och inse att det här skulle inte gå. Till slut säger även Call att det inte går. Roger Sjunner ringer då sin vän basisten.
Ner kommer en ung man som ser ut som byfånen. Han var dessutom det. En gigantisk snus utsmetad över käften, rödmosig, i träningsbrallor från 75, en sliten punk t-shirt och en tunn högpannad frisyr som tappade hela hårbollar runt stärkaren efter han pluggat in basen och börjat knäppa på strängarna. Vi tittade på varandra och gapade när han lade in tonerna till en låt. Herregud vad det lät illa. Men nu var vi definitivt i en situation där vi inte kunde göra annat än tummen upp.
Sent på kvällen bjöds vi hem till La Ments lägenhet. På vägen dit pajade hans bil, vi fick skjuta på den och till slut ställa den åt sidan. På vägen passerade vi hans mor för att inhämta maten vi skulle äta. Grön bandspaghetti. Mmm.
Dagen efter fortsatte inte mycket bättre, men vi kunde "ta oss ur situationen" och åka tillbaka hem till Tranås med en grovskiss till en demo.
*
Några veckor senare återvände jag och Jens för att slutmixa demon, som skulle slussas vidare till bla Warner Chapel (Anders Jönsson började senare jobba där). På vägen dit får vi, surprise, surprise, motorstopp. Detta för att de två genierna Hellqvist/Jismark åkt slut på bensinen. En oerhört snäll påg som hette Björn körde oss flera mil till närmsta stad och tillbaka med ny bensin. Han står, som jag minns det, med på "Cellarbird" tacklistan.
Efter slutmixen i studion återvände vi till La Ments residence. Där bjöds vi även denna gång av bandspaghetti. Denna gång spetsades tillställningen även av några av Klippans finest som, efter vi druckit upp våra öl, ringdes över med kaffekask. Och när denna tog slut ringdes en riktig legendar in -antagligen den enda som hade hembränt i bekantskapskretsen denna sena timme. Jens och jag ville då bara sova, men det var bara att bita i och hålla sig vaken. Jävla gubbar.
**
Självfallet hände inte mycket mer med La Ment. Självfallet lät inspelningen sämre än våra egna.
Men det var iallafall första gången jag kunde utropa "Albumet kommer snart, det kommer att bli skitbra!"
Detta kommer väl stå på min gravsten så många gånger som jag sagt det. Mer om det senare i veckan.
Nu var ju inte världen så enkel som Andreas 17 år trodde. Det skulle de kommande 14 åren i bandets historia bevisa. All väntan, all förväntning, alla löften. Att hålla ihop bandet, repa, skriva låtar, jobba mot skivbolag, arrangörer, bokare, media, förlag, publik - med alla drömmar, samtidigt som man blir vuxen och bör ha ett jobb.
Mycket skulle få läggas åt sidan. Nu hade April Tears, i stora drag, en jävla rolig -och stundtals lyckad- resa ändå, även om de flesta är av den dråpligare karaktären. Och det är ju dem som behandlas på kollaps.
Vid vissa tillfällen har naturen, Gud eller vad man nu vill tydligt visat att detta band kanske inte var ämnat att bli det nya Depeche Mode eller U2 eller ens The Souls. Denna första kontakt med "branchen" var ett sådant tillfälle.
För det första var vi långt från redo att hamna i situationen. 1990, på tidiga hösten, började jag lära mig spela gitarr. 1990, i oktober, var vi i studio och spelade in första demon. Jag kommer inte ens ihåg vilka som var med då, men jag tror det var jag, Sara på kör, Kenta Jansson inhyrd på synt och...ja fan, skam på mig men jag vet inte om det var Carl Johan Larsson, Krea Pettersson eller Johan Ahl på bas.
I vilket fall återvände vi till Mats Axfors studio Slakthuset i februari för en andra inspelning. April Tears hade gjort lite framsteg och låtarna började hitta nånstans. Jezzica Sunmo och Belinda Berg (Kittes syrra) var med på kör, Sjögge hade hjälpt till på "A Moment Of Weakness" och Jens var i faggorna att bli med i bandet. Återigen är jag osäker på bandets uppställning, det var snabba svängar. Keta, Krea, Johan Ahl, Jesper Eng, Carl Johan och Jens var alla basister och gitarrister inom loppet av ett halvår!
En tredje demo producerades till sommaren och nu började det bli dyrt att betala Axfors, därför gjorde jag ett upplägg jag minns än i dag. Medlemmarna betalade kostnaderna i studion utefter hur mycket man spelade in mätt i tid! Detta fick jag mycket skit för minns jag, men jag och Jens cashade upp bra mycket mer än de andra inblandade så nånstans var det väl fair enough. Jag vet band som än idag går in i studion där basisten som spenderar tre timmar av totalt tre dagar i en dyr studio och som får casha up lika mycket som alla andra. Å andra sidan är det väl så ett band byggs upp och funkar och det är bandmentaliteten. Så har April tears aldrig riktigt funkat. Sen har vi ju varit långt ifrån ett "normalt" rockband också..
Det var iallafall efter denna demo La Ment Records, AKA Anders Jönsson, i Klippan ringde till Bäckagatan 21 i Tranås och var impad och intresserad av bandet. Han var den första personen att inviga mig i branchens stora löften, stora snack och planer. Nåt som vissa lyckas hålla sig från, nåt som vissa smittas av. Och jag får väl säga att jag har alldeles för många gånger lyssnat för mycket på detta snack och alldeles för många gånger lovat band & vänner att en massa saker ska hända som aldrig hände. Med åren blir man ärrad, men ibland när nåt spännande är på G kan jag fortfarande få lite fjärilar i magen så helt jävla cynisk har man väl inte blivit.
La Ment records ville höra mer av April Tears och bjöd därför ner oss till Klippan för en inspelning i en studio där. Vi trodde väl att det var en singel vi skulle göra. Vi som skulle åka ner var slutligen Jens 18 -på synt, Jag 17 på gitarr, Sara 15 på sång och Carl Johan 16 på bas.
Med oss skickade min far, god bless his soul, en form av protegé, en manager om ni vill. Henrik Wigren.
Denne Wigren var helt oinvigd i rockbranchen, några år äldre än oss, visst, men att vi skulle utge oss för att vara managerstyrda av honom var en otroligt pinsam grej.
Farsan Calle. Han ville bara väl, men det är ingen hemlighet varken för mig eller andra Tranåsbor att han kunde vara en småpåve som fixade med det mesta. Mycket av det han gjorde var bra och för det förtjänar han beundran. Det är inte lätt att ordna kändismatcher och påläggsmilar och nyårsrevyer i Tranås med en stor mängd missunsamma, misstänksamma och sura människor som till alldeles för stor del utgör det som är Tranås.
Andra grejer var inte lika grymma, det kommer mer om det senare. Nu låter vi pappa vila.
Puss lille pappa. 58 år blev alldeles för lite.
Henrik Wigren var alltså i praktiken inget annat än en förklädd chaufför till det unga bandet. Som anlände direkt till studion i Klippan för att där mottas av teknikern Roger Sjunner. Men låt oss först backa bandet lite.
Rep inför inspelningen skedde i ett garage i Tingshuset, vid svartån, i Tranås. Och det fanns en hel del komplikationer. Kylan var en. Musikaliteten ännu en. Samt att Jens hade en flickvän boende i London. Och att Jens som "missat färjan hem" inte alls hade gjort det, utan helt sonika blivit kvar extra länge. Jens får väl dra orsakerna varför, men han kom hem i princip samma dag som vi skulle åka. Och allt blev lite stressigt. De sista dagarna innan minns jag att jag och Carl Johan slet som fan i Tingshuset. Inte med arrangemang. Nej för fan. Det handlade om att lära sig spela på instrumenten.
Tillbaka till Klippan:
Bandet kliver in i studion, en källarlokal, hälsar på Roger Sjunner, hälsar på Anders Jönsson -som vi senare kort och gott kom att kalla La Ment- och därefter påtalade att en viktig del i vår utrustning saknades. Jens som var, och är, och alltid kommer att vara, mycket mer tekniskt begåvad än mig tog snabbt, kanske för snabbt, kanske mycket för snabbt upp ämnet, jag tror knappt han hann presentera sig:
-Vi behöver en sync-box, sa han.
Och precis när han sagt det såg jag att han hade ett långt, svart hårstrå i munnen. Jag sträckte mig fram och drog varsamt bort det. Snyggt.
Inspelningarna kom igång, en nyversion av "Lost In My Dreams", en ganska dålig grej som hette "Somehow Anyday" och "Change" -en typ av Tranåscountryballad! Och, just det, "Blue Girls Beach" med stämsång! Något som April Tears upptäckte där och då. Tack Roger Sjunner.
Ni blir inte förvånad när jag säger att inspelningen blev en katastrof. Jobbigast var det för stackars Carl Johan. Efter att vi kopplat upp alla grejer och fått ordning på allt var det dags att lägga bas. Det gick inte bra. I studion märktes det tydligt och snabbt att Carl Johan inte kunde hantera instrumentet. Än mindre spela på det. Vi tog en matpaus.
På pizzerian hamnade Calle i onåd när han oväntat satte fyr på en servett. Vi fick ut den från restaurangen och lyckades släcka den. Jag tror Calle redan där kommit ur fas och värre skulle det bli. När vi återvände till studion kämpade han på, men det gick inte ens sätta en fyrtakt. Vi stod bakom vår basist ett tag i kampen, men snart började vi misströsta och inse att det här skulle inte gå. Till slut säger även Call att det inte går. Roger Sjunner ringer då sin vän basisten.
Ner kommer en ung man som ser ut som byfånen. Han var dessutom det. En gigantisk snus utsmetad över käften, rödmosig, i träningsbrallor från 75, en sliten punk t-shirt och en tunn högpannad frisyr som tappade hela hårbollar runt stärkaren efter han pluggat in basen och börjat knäppa på strängarna. Vi tittade på varandra och gapade när han lade in tonerna till en låt. Herregud vad det lät illa. Men nu var vi definitivt i en situation där vi inte kunde göra annat än tummen upp.
Sent på kvällen bjöds vi hem till La Ments lägenhet. På vägen dit pajade hans bil, vi fick skjuta på den och till slut ställa den åt sidan. På vägen passerade vi hans mor för att inhämta maten vi skulle äta. Grön bandspaghetti. Mmm.
Dagen efter fortsatte inte mycket bättre, men vi kunde "ta oss ur situationen" och åka tillbaka hem till Tranås med en grovskiss till en demo.
*
Några veckor senare återvände jag och Jens för att slutmixa demon, som skulle slussas vidare till bla Warner Chapel (Anders Jönsson började senare jobba där). På vägen dit får vi, surprise, surprise, motorstopp. Detta för att de två genierna Hellqvist/Jismark åkt slut på bensinen. En oerhört snäll påg som hette Björn körde oss flera mil till närmsta stad och tillbaka med ny bensin. Han står, som jag minns det, med på "Cellarbird" tacklistan.
Efter slutmixen i studion återvände vi till La Ments residence. Där bjöds vi även denna gång av bandspaghetti. Denna gång spetsades tillställningen även av några av Klippans finest som, efter vi druckit upp våra öl, ringdes över med kaffekask. Och när denna tog slut ringdes en riktig legendar in -antagligen den enda som hade hembränt i bekantskapskretsen denna sena timme. Jens och jag ville då bara sova, men det var bara att bita i och hålla sig vaken. Jävla gubbar.
**
Självfallet hände inte mycket mer med La Ment. Självfallet lät inspelningen sämre än våra egna.
Men det var iallafall första gången jag kunde utropa "Albumet kommer snart, det kommer att bli skitbra!"
Detta kommer väl stå på min gravsten så många gånger som jag sagt det. Mer om det senare i veckan.
We belong to the Poppadink Tribe
Axelbandet
År: 1992
Plats: Folkets hus i Aneby
Arrangemang: Fredsgala
Line up: The April Tears, tre-fyra kristna band och Midi, Maxi & Efti.
Publik: Ett hundratal, varav 30 av dessa folkdräktsklädda Eretrianer.
Tro det eller ej, men jag diggade Midi, Maxi & Efti och om sanningen ska fram gör jag det fortfarande. "Masenko", "The Culture Of Youth", "Bad Boys" och "Poppadink Tribe". Genialt.
Så att dagen i Aneby började med att se till att få mitt gitarrcase signerat var inte enbart ett grepp i ironins tecken. Dessvärre var det ett svart case och en svart penna, men det var många år efteråt jag med stolthet förklarade att kluddet på fordralet var Midi, Maxi och Eftis.
I vanlig ordning samlades vi i bandet på ett ställe innan gig och drack öl och vin. Denna gång var vi hemma hos dåvarande basisten Jesper Eng, eller rättare sagt hans föräldrahem där vi f ö även skulle spendera natten. Tydligen var det inte tänkbart att ta sig de 10 minuterna till Tranås med bil. Eller så berodde det på att alla ville dricka, som vanligt.
April Tears gjorde entré på scenen på kvällen och klarade sig väl hyfsat bra ett tag. Det här var precis i början av eran då vi gick från, citat Mats Bengtsson, Tranås Posten "från att vara ett (lindrigt sagt) miserabelt liveband till ett ganska stabilt sådant".
Men i fjärde låten släppte mitt axelband till guran som svingade i väg från mig. Jag lyckades hålla i med vänsterhanden runt gitarrhalsen, men när den återvände och jag försökte fortsätta att spela hade den stämt om sig rejält. Och jag hade ingen reservgitarr. Jag avslutade låten sittande på knä och med så mycket rundgång som bara var möjligt.
Jag rusade av scenen. Det fanns ju flera band som spelat, och några skulle upp efter oss. -HAR NÅN EN GITARR ATT LÅNA UT, vrålade jag. En snubbe i källaren, dit jag kom efter trettio sekunder, lånade ut sin gitarr. Som i ett rus bakom mig, när jag älgade iväg därifrån, hörde jag nåt om att den var stämd i en "jehova-skala" men vad det skulle innebära reflekterade jag inte över. Jag kutade upp på scen, såg bandet (Jens, Jesper, Sara) tappert kämpa på utan mig.
Jag pluggade in gitarren, pustade ut, jag hann precis bli klar till nästa låt. När introt kom igång och jag slog mitt första ackord greps jag av fasa. Gitarren var stämd i en helt annan tonskala. Jag gick mot stärkaren och försökte köra rundgång. Ingen rundgång. Jag höjde volymen på förstärkaren. Det lät horribelt. Jag hade inte mycket till val nu. Jag pluggade ur Jehova-guran och sprang av scenen en andra gång..
Nu behövde jag inte springa långt, en snäll snubbe stod i kulisserna med en gitarr. En jätteful gitarr. Vit. Med vitt, brett axelband. -Varthågod gjabben, sa han med ett snällt léende. -Njaaaaooooo..... eller liknande sa jag. För helvete vilket imagebrott. Snabb hjärna: -No Options. Jag tackade och tog gitarren och sprang in mot scenen igen.
Jens och Jesper stod på andra sidan scenen i typisk TAT-stil. Benen liksom snurrade runt varandra och gitarrerna nere vid knäna. Hukad stil, krokig rygg. Håret rufsigt, ansiktet likblekt och intetsägande.
Blicken tom rätt ner i backen. De hade fan knappt märkt vad jag höll på med.
Framme vid scenkanten kämpade Sara ensam på utan leadgitarren i andra låten på rad.
Jag pluggade in gitarr 3 och krängde på mig axelbandet. Men vad i helvete!? Gitarren hängde inte längre än en kort bit under hakan. Jag försökte spänna om det förbannade axelbandet. Nej, det gick inte. Jag började lira med i ett av våra tyngsta shoegazer-nummer med en vit rongo-gitarr i brösthöjd. Knallröd i fejat slog jag an ackorden. Jag kände mig inte tuff och tittade avundsjukt mot grabbarna på andra sidan som körde sina tunga, mest nonchalanta Simon Gallup-poser.
Nästa låt pallade jag inte med att se ut som en medlem i Arvingarna. Det var dessutom avslutningslåten -"Searching For The Sun" - där vi manglade på två ackord i två minuter i det frenetiska slutet. Jag knäppte upp axelbandet och satte mig på knä en bit in i låten.
På andra sidan stod Jens och plirade åt mitt håll, jag vet inte vad han tänkte riktigt, men antagligen "nu gör han det igen, och det där är ju rätt tufft", och vips så var även Hellqvist på knä på golvet. Vad som nu skulle hända var omöjligt att förutspå.
Två halvliggande gitarrister, en basist, en trummaskin och en sångerska, som sjungit sista tonen för dagen och nu bara rörde sig svävande till gitarrlarmet, kunde se ett stort sällskap i klänning röra sig fram mot det tomma området framför scenen (det var sittplatser i folkets hus i Aneby). Eretrianerna gillade vad de hörde och började dansa.
Det var en slags folkdans, de rörde sig i en ring, de slog med handflatorna mot skosulan, de snurrade ståtligt så de färggranna rockarna och klänningarna stod rakt ut. De dansade i armkrok och de jublade. Allt till larmet, kakafonin, som avslutar The April Tears "Searching For The Sun".
Midi, Maxi och Efti var imponerade efter giget och frågade
-Kommer ni till Stockholm snart och spelar?
Det gjorde vi, men tyvärr har vi aldrig fått en sån publik igen.
*
Plats: Folkets hus i Aneby
Arrangemang: Fredsgala
Line up: The April Tears, tre-fyra kristna band och Midi, Maxi & Efti.
Publik: Ett hundratal, varav 30 av dessa folkdräktsklädda Eretrianer.
Tro det eller ej, men jag diggade Midi, Maxi & Efti och om sanningen ska fram gör jag det fortfarande. "Masenko", "The Culture Of Youth", "Bad Boys" och "Poppadink Tribe". Genialt.
Så att dagen i Aneby började med att se till att få mitt gitarrcase signerat var inte enbart ett grepp i ironins tecken. Dessvärre var det ett svart case och en svart penna, men det var många år efteråt jag med stolthet förklarade att kluddet på fordralet var Midi, Maxi och Eftis.
I vanlig ordning samlades vi i bandet på ett ställe innan gig och drack öl och vin. Denna gång var vi hemma hos dåvarande basisten Jesper Eng, eller rättare sagt hans föräldrahem där vi f ö även skulle spendera natten. Tydligen var det inte tänkbart att ta sig de 10 minuterna till Tranås med bil. Eller så berodde det på att alla ville dricka, som vanligt.
April Tears gjorde entré på scenen på kvällen och klarade sig väl hyfsat bra ett tag. Det här var precis i början av eran då vi gick från, citat Mats Bengtsson, Tranås Posten "från att vara ett (lindrigt sagt) miserabelt liveband till ett ganska stabilt sådant".
Men i fjärde låten släppte mitt axelband till guran som svingade i väg från mig. Jag lyckades hålla i med vänsterhanden runt gitarrhalsen, men när den återvände och jag försökte fortsätta att spela hade den stämt om sig rejält. Och jag hade ingen reservgitarr. Jag avslutade låten sittande på knä och med så mycket rundgång som bara var möjligt.
Jag rusade av scenen. Det fanns ju flera band som spelat, och några skulle upp efter oss. -HAR NÅN EN GITARR ATT LÅNA UT, vrålade jag. En snubbe i källaren, dit jag kom efter trettio sekunder, lånade ut sin gitarr. Som i ett rus bakom mig, när jag älgade iväg därifrån, hörde jag nåt om att den var stämd i en "jehova-skala" men vad det skulle innebära reflekterade jag inte över. Jag kutade upp på scen, såg bandet (Jens, Jesper, Sara) tappert kämpa på utan mig.
Jag pluggade in gitarren, pustade ut, jag hann precis bli klar till nästa låt. När introt kom igång och jag slog mitt första ackord greps jag av fasa. Gitarren var stämd i en helt annan tonskala. Jag gick mot stärkaren och försökte köra rundgång. Ingen rundgång. Jag höjde volymen på förstärkaren. Det lät horribelt. Jag hade inte mycket till val nu. Jag pluggade ur Jehova-guran och sprang av scenen en andra gång..
Nu behövde jag inte springa långt, en snäll snubbe stod i kulisserna med en gitarr. En jätteful gitarr. Vit. Med vitt, brett axelband. -Varthågod gjabben, sa han med ett snällt léende. -Njaaaaooooo..... eller liknande sa jag. För helvete vilket imagebrott. Snabb hjärna: -No Options. Jag tackade och tog gitarren och sprang in mot scenen igen.
Jens och Jesper stod på andra sidan scenen i typisk TAT-stil. Benen liksom snurrade runt varandra och gitarrerna nere vid knäna. Hukad stil, krokig rygg. Håret rufsigt, ansiktet likblekt och intetsägande.
Blicken tom rätt ner i backen. De hade fan knappt märkt vad jag höll på med.
Framme vid scenkanten kämpade Sara ensam på utan leadgitarren i andra låten på rad.
Jag pluggade in gitarr 3 och krängde på mig axelbandet. Men vad i helvete!? Gitarren hängde inte längre än en kort bit under hakan. Jag försökte spänna om det förbannade axelbandet. Nej, det gick inte. Jag började lira med i ett av våra tyngsta shoegazer-nummer med en vit rongo-gitarr i brösthöjd. Knallröd i fejat slog jag an ackorden. Jag kände mig inte tuff och tittade avundsjukt mot grabbarna på andra sidan som körde sina tunga, mest nonchalanta Simon Gallup-poser.
Nästa låt pallade jag inte med att se ut som en medlem i Arvingarna. Det var dessutom avslutningslåten -"Searching For The Sun" - där vi manglade på två ackord i två minuter i det frenetiska slutet. Jag knäppte upp axelbandet och satte mig på knä en bit in i låten.
På andra sidan stod Jens och plirade åt mitt håll, jag vet inte vad han tänkte riktigt, men antagligen "nu gör han det igen, och det där är ju rätt tufft", och vips så var även Hellqvist på knä på golvet. Vad som nu skulle hända var omöjligt att förutspå.
Två halvliggande gitarrister, en basist, en trummaskin och en sångerska, som sjungit sista tonen för dagen och nu bara rörde sig svävande till gitarrlarmet, kunde se ett stort sällskap i klänning röra sig fram mot det tomma området framför scenen (det var sittplatser i folkets hus i Aneby). Eretrianerna gillade vad de hörde och började dansa.
Det var en slags folkdans, de rörde sig i en ring, de slog med handflatorna mot skosulan, de snurrade ståtligt så de färggranna rockarna och klänningarna stod rakt ut. De dansade i armkrok och de jublade. Allt till larmet, kakafonin, som avslutar The April Tears "Searching For The Sun".
Midi, Maxi och Efti var imponerade efter giget och frågade
-Kommer ni till Stockholm snart och spelar?
Det gjorde vi, men tyvärr har vi aldrig fått en sån publik igen.
*
Klysma
Jag är en sann hypokondriker. Som tur är finns det en i "kollapsgänget" som är etter värre. Jocke Jante.
Efter att Freddan kvicknat till efter spelningen i Visby (se story nedan) så befann vi oss på båt från Gotland till Nynäshamn. Vi såg ett annonsplakat för Klysma (ett läkemedel liknande lavemang som införs i ändtarmen) och vi tyckte det var ett förbannat roligt ord.
Vi ringer Jocke och säger att han fått Klysma, skrattade vi. Det kan säkert bli kul.
Freddan grabbade luren och plingade Jocke. Följande konversation utspelades då:
-Tjena Jocke
-Heej. Hej Freddan. Hur är läget?
-Jodå det är bra. Hur är det med dig?
-Jomen det är bra.
-Du, Jocke... Jag och Andreas träffade en läkare här på båten...
-Jaså..
-Och vi beskrev din sjukdomsbild för honom (Jocke hade fan ingen jävla sjukdomsbild).
-.......
-Jo och han sa att du har klysma.
-NEJ!!!
-Jo tyvärr.
-Nej,nej........ vad är det för nånting?
*
Jocke har nu tillslut fått en diagnos, han är enligt egen uppgift ansiktsblind.
Efter att Freddan kvicknat till efter spelningen i Visby (se story nedan) så befann vi oss på båt från Gotland till Nynäshamn. Vi såg ett annonsplakat för Klysma (ett läkemedel liknande lavemang som införs i ändtarmen) och vi tyckte det var ett förbannat roligt ord.
Vi ringer Jocke och säger att han fått Klysma, skrattade vi. Det kan säkert bli kul.
Freddan grabbade luren och plingade Jocke. Följande konversation utspelades då:
-Tjena Jocke
-Heej. Hej Freddan. Hur är läget?
-Jodå det är bra. Hur är det med dig?
-Jomen det är bra.
-Du, Jocke... Jag och Andreas träffade en läkare här på båten...
-Jaså..
-Och vi beskrev din sjukdomsbild för honom (Jocke hade fan ingen jävla sjukdomsbild).
-.......
-Jo och han sa att du har klysma.
-NEJ!!!
-Jo tyvärr.
-Nej,nej........ vad är det för nånting?
*
Jocke har nu tillslut fått en diagnos, han är enligt egen uppgift ansiktsblind.
Ödeshögs Gröna Lund
Nånstans i mitten av nittitalet fällde Christian Dick Michel Berg AKA "Kitte" en radda mycket besynnerliga påståenden som i en liten krets fått en närmast legendarisk status.
Här kommer ett av dessa:
Kitte befinner sig i en diskussion med mig, Jimmy och några till - "Vad fan hette det där nöjespalatset i Ödeshög nu igen!?"
Ni vet hur det är när ett gäng sitter med otrimmade hjärnor och omöjligen kan komma på en grej. Så var det nu. Och vi värkte och värkte innan Kitte äntligen utropade:
-NU VET JAG! FAN VAD GÖTT. JAG KOM PÅ DET!
-Jamen för fan, härligt Kitte, vad hette det, vad hette det , Utropade vi.
-SIGGE HUT! DET HETTE JU SIGGE HUT!
-Ja just det......eller..nä...vänta nu..Är du säker!?
-JADÅ. JO FÖR FAN. SIGGE HUT!
Efter en stunds värkande till -i tyst acceptans av Kittes "Sigge Hut" kom vi så på vad det hette -Knallehatt!
*
EDIT:
Kitte har själv påmint mig om att det inte alls hette Knallehatt utan Trollehatt. Snacka om att skita i sin egen säng!
Tack Kitte...and the story continues........... ; )
Thee will not rest in peace: April Tears 90-04
Kommande vecka kommer det frossas i än mer April Tears:
Spekulanten Andreas - Hur många gånger annonserade April Tears i pressen eller på annat sätt om när "Consume Desire" (Previously known as "Eyes Cold Kisses" ) skulle släppas? Gissningarna kan starta.
Axelbandet - April Tears är förband till Midi Maxi & Efti i Aneby
Vi Behöver En Syncbox! - April Tears i Skåne 1991, trodde skivkontraktet var kirrat. Nej du!
Annat på ingång är Zomenga, Lucifer och Sigge Hut. En kort studie över Kittes besynnerliga påståenden i mitten av nittitalet.
Tuben peppar Petter
Göteborg 1998. April Tears spelar på Chalmers i Göteborg. Det är först vi, sen nya stjärnskottet Petter som ska lira. Det är Sveriges blivande hiphop-kungs första spelning utanför den kungliga hufvudstaden. Han glider självsäkert in i salongen under vårt soundcheck med sitt possé; Peter Swartling, DJ Sleepy och han som lät som en säl.
Efter en måltid går artisterna ner i källaren till sina loger, April Tears i sitt omklädningsrum där bland annat Jimmy friserades av Sara och Kitte som även målade tånaglarna rosa. Öl spilldes sedermera ut ,säkerligen av den flyhänte pajasen Jismark, och drog med sig Jimpans avklippta tussar och geggade ut detta över golvet till ljudet av vår nya sång "Vem har nagelack på tårna? Jo Kitteee Jo Kitteee...."
Tuben, vår gotländske trummis, brukade ofta ströva omkring i lokalerna innan spelningarna. Han pratade med personal, han pratade med städare, han pratade med tjejer, han pratade med chefer. Tuben, den sympatiske, fann alltid någon att ha ett trevligt samtal med. Denna kväll visste vi inte var han var. Jag gick ut och kollade lite.
Längst bort i korridoren utanför logerna sitter Tuben och håller om en kille. Det är Petter.
Petter är mycket nervös. -De kommer hata mig, säger han.
-Det kommer de inte alls, säger Tuben lugnt. -Du är så duktig på det du gör.
-Men de är Göteborgare, för dem är jag bara en jävla Stockholmare.
-Hip Hopen har kommit hit också, de kommer förstå vad du gör.
Tuben fick igång Petter som ganska snart återvände in i sin person och gick ut och kickade ass på scen tillsammans med DJ Sleepy och han som lät som en säl.
*
Efter en måltid går artisterna ner i källaren till sina loger, April Tears i sitt omklädningsrum där bland annat Jimmy friserades av Sara och Kitte som även målade tånaglarna rosa. Öl spilldes sedermera ut ,säkerligen av den flyhänte pajasen Jismark, och drog med sig Jimpans avklippta tussar och geggade ut detta över golvet till ljudet av vår nya sång "Vem har nagelack på tårna? Jo Kitteee Jo Kitteee...."
Tuben, vår gotländske trummis, brukade ofta ströva omkring i lokalerna innan spelningarna. Han pratade med personal, han pratade med städare, han pratade med tjejer, han pratade med chefer. Tuben, den sympatiske, fann alltid någon att ha ett trevligt samtal med. Denna kväll visste vi inte var han var. Jag gick ut och kollade lite.
Längst bort i korridoren utanför logerna sitter Tuben och håller om en kille. Det är Petter.
Petter är mycket nervös. -De kommer hata mig, säger han.
-Det kommer de inte alls, säger Tuben lugnt. -Du är så duktig på det du gör.
-Men de är Göteborgare, för dem är jag bara en jävla Stockholmare.
-Hip Hopen har kommit hit också, de kommer förstå vad du gör.
Tuben fick igång Petter som ganska snart återvände in i sin person och gick ut och kickade ass på scen tillsammans med DJ Sleepy och han som lät som en säl.
*
Kitte behöver en ny bas
April Tears blomstrade 1997. Vi hade signat med förlaget Jimmy Fun. Ben Marlene där hade innan signat Broder Daniel och Brainpool och vi skulle joina dem i success. Det blev en berg och dalbana i några år kan man säga. Men vi fick förskott till att köpa in lite grejer till bandet. Jimmy, jag och även Tuben investerade i lite olika instrument efter samtal med den hårdföre Ben.
Ben Marlene, fostrad i de mörka finska skogarna, senare popstjärna i Trance Dance, var/är en frisk fläkt i branchen. Han var/är orädd, stenhård och har stor pondus.
Kitte Berg, Tranås,18 år, basist i April Tears, på denna tiden ganska osäker, nervös och lätt förvirrad, var i behov av en ny bas. Han samtalade med oss andra i bandet om detta och vi tyckte att det var en bra idé att ringa Ben och be om ett förskott.
Vi visste att man behövde lite "kött" på benen och att man presenterade tydligt för Ben vad man skulle göra och varför och vad det skulle kosta. Ben skulle lite surt, likt en förälder, dra en harang och sen suckandes godkänna ett inköp. Kitte hade inte haft ett liknande samtal med Ben innan och han hade matchpuls när han slutligen skulle ringa Ben:
Rrrring
Rrrrring
-Jimmy Fun, Ben
-Hej Det är Kitte.
-Hej Kitte.
-J-jag skulle behöva en ny bas..
-Gå till en basaffär.
-Jaha...O-Okej. Tack.
Klick
*
Ben Marlene, fostrad i de mörka finska skogarna, senare popstjärna i Trance Dance, var/är en frisk fläkt i branchen. Han var/är orädd, stenhård och har stor pondus.
Kitte Berg, Tranås,18 år, basist i April Tears, på denna tiden ganska osäker, nervös och lätt förvirrad, var i behov av en ny bas. Han samtalade med oss andra i bandet om detta och vi tyckte att det var en bra idé att ringa Ben och be om ett förskott.
Vi visste att man behövde lite "kött" på benen och att man presenterade tydligt för Ben vad man skulle göra och varför och vad det skulle kosta. Ben skulle lite surt, likt en förälder, dra en harang och sen suckandes godkänna ett inköp. Kitte hade inte haft ett liknande samtal med Ben innan och han hade matchpuls när han slutligen skulle ringa Ben:
Rrrring
Rrrrring
-Jimmy Fun, Ben
-Hej Det är Kitte.
-Hej Kitte.
-J-jag skulle behöva en ny bas..
-Gå till en basaffär.
-Jaha...O-Okej. Tack.
Klick
*
En skärrad Henrik De La Cour får en autograf av Mattias
innan April Tears spelning på Kolingsborg 2002..och en av de märkliga saker som händer på den här bilden är att Kitte Berg, till vänster, faktiskt var den som spelade bas på "Strange Paradise", skivan Mattias signerar, och att Mattias skriver på den fd basistens bild i häftet. Är det därför Henko verkar lite ledsen?
Freddan har en tung efterfest
Gotland 2003. Sabrosa har åkt båt från Stockholm till Visby för att spela på legendariska haket Effes.
Lasse, Ola, James och Simon har åkt båt, Freddan är redan på plats på ön.
Spelningen i sig ska vi inte beröra alltför mycket, det handlar om efterfesten till denna.
Som tog fart ordentligt i en lägenhet i centrala Visby. Freddan passerade den salongsberusade nivån bra kvickare än oss andra. Och alltsom oftast när detta händer så blir Freddan trött. Mycket trött. Han "vilade" sig lite på golvet under pågående fest. Vi satte ett par handskar på hans fötter och ett par strumpor på hans händer. Det var roligt.
Vi snärjde in honom i sladdar och tejp och skrattade gott. Freddan vaknade inte.
Till slut började klockan bli mycket och vi hade inte mycket mer till alternativ än att åka mot Freddans gamla lägenhet han hade kvar i Gråbo, några kilometer utanför Visby. Vi knallade upp genom gränderna till Östercentrum där vi satte oss vid Taxiskylten. Där står en soffa som många prissar som festat i Visby suttit på. Det här var dessutom inte en kväll då det var "säsong" så vi var helt alléna, vi i bandet, och vi fick vänta en bra stund på taxin. Vi började därför skoja lite mer med Freddan för att slå ihjäl tiden.
Jag hittade en kyckling i en fryspåse i en papperskorg. Den var halväten och lite småäcklig. Jag knöt fast den påsen i Freddans nyckelkedja som hängde utanpå hans jeans. Sen nyttjade vi det gamla tricket att sätta en sexpackskartong på huvudet på den däckade musikern. Det här såg ju roligt ut. Och nu var vi fnittriga igen.
Jag fann en tidning på gatan. Vi satte Freddan i soffan. Ordentligt och fint, rak rygg och benen i kors och slog upp tidningen i hans knä. För en förbipasserade kunde han bedömas som en ung man som satt och läste tidningen. Ja förutom att han hade en kartong på huvudet då. Det var väldigt roligt.
Och som vanligt tog vi det en bit längre. Vi satte eld på tidningen.
Nu såg det fruktansvärt roligt ut och vi skrattade så vi fick ont i magen. Taxin rullade in. Vi släckte tidningen, knöt ihop Freddans båda skosnören i varandra och lyfte in honom i taxin. Han låg utslagen över oss andra i baksätet. På vägen mot Gråbo fick vi lite liv i honom och han kunde utstöta några ljud.
Freddan faller ur taxin när vi kommer fram. Han reser sig upp, tar spjärn och börjar sakta röra sig framåt. Det var inte helt lätt. Det är svårt att gå med hopknutna skor. Freddan grymtade och lyckades efter tre försök att kränga av sig ena skon. Han haltade på gången mot huset med en släpande sko bakom sig. När han stannade till för att kissa i busken fyllde vi den tomma skon med småsten.
Vi går in i den olåsta portdörren, Freddan tappar småsten i hela trappen när han masar sig uppåt. Han grymtar och svär och undrar vad fan det är som låter när stenarna flyger ur och studsar nerför. Vi andra har tårar i ögonen av skratt, elaka jävlar som vi är. Vi når fram till tredje våningen och dörren till Freddans lägenhet. Han fumlar efter nycklarna, får fatt i knippan och drar upp nyckeln och sätter den i dörren. I den sträckta kedjan från hans ficka dinglar en halväten kyckling.
*
Lasse, Ola, James och Simon har åkt båt, Freddan är redan på plats på ön.
Spelningen i sig ska vi inte beröra alltför mycket, det handlar om efterfesten till denna.
Som tog fart ordentligt i en lägenhet i centrala Visby. Freddan passerade den salongsberusade nivån bra kvickare än oss andra. Och alltsom oftast när detta händer så blir Freddan trött. Mycket trött. Han "vilade" sig lite på golvet under pågående fest. Vi satte ett par handskar på hans fötter och ett par strumpor på hans händer. Det var roligt.
Vi snärjde in honom i sladdar och tejp och skrattade gott. Freddan vaknade inte.
Till slut började klockan bli mycket och vi hade inte mycket mer till alternativ än att åka mot Freddans gamla lägenhet han hade kvar i Gråbo, några kilometer utanför Visby. Vi knallade upp genom gränderna till Östercentrum där vi satte oss vid Taxiskylten. Där står en soffa som många prissar som festat i Visby suttit på. Det här var dessutom inte en kväll då det var "säsong" så vi var helt alléna, vi i bandet, och vi fick vänta en bra stund på taxin. Vi började därför skoja lite mer med Freddan för att slå ihjäl tiden.
Jag hittade en kyckling i en fryspåse i en papperskorg. Den var halväten och lite småäcklig. Jag knöt fast den påsen i Freddans nyckelkedja som hängde utanpå hans jeans. Sen nyttjade vi det gamla tricket att sätta en sexpackskartong på huvudet på den däckade musikern. Det här såg ju roligt ut. Och nu var vi fnittriga igen.
Jag fann en tidning på gatan. Vi satte Freddan i soffan. Ordentligt och fint, rak rygg och benen i kors och slog upp tidningen i hans knä. För en förbipasserade kunde han bedömas som en ung man som satt och läste tidningen. Ja förutom att han hade en kartong på huvudet då. Det var väldigt roligt.
Och som vanligt tog vi det en bit längre. Vi satte eld på tidningen.
Nu såg det fruktansvärt roligt ut och vi skrattade så vi fick ont i magen. Taxin rullade in. Vi släckte tidningen, knöt ihop Freddans båda skosnören i varandra och lyfte in honom i taxin. Han låg utslagen över oss andra i baksätet. På vägen mot Gråbo fick vi lite liv i honom och han kunde utstöta några ljud.
Freddan faller ur taxin när vi kommer fram. Han reser sig upp, tar spjärn och börjar sakta röra sig framåt. Det var inte helt lätt. Det är svårt att gå med hopknutna skor. Freddan grymtade och lyckades efter tre försök att kränga av sig ena skon. Han haltade på gången mot huset med en släpande sko bakom sig. När han stannade till för att kissa i busken fyllde vi den tomma skon med småsten.
Vi går in i den olåsta portdörren, Freddan tappar småsten i hela trappen när han masar sig uppåt. Han grymtar och svär och undrar vad fan det är som låter när stenarna flyger ur och studsar nerför. Vi andra har tårar i ögonen av skratt, elaka jävlar som vi är. Vi når fram till tredje våningen och dörren till Freddans lägenhet. Han fumlar efter nycklarna, får fatt i knippan och drar upp nyckeln och sätter den i dörren. I den sträckta kedjan från hans ficka dinglar en halväten kyckling.
*
Världens bästa husband. En lika bra dag hade inte Freddan (höger) på samma ö, några år tidigare..
Då spelade Sabrosa på Effes i Visby och efterspelet går till historien via Kollaps i eftermiddag.
(Vänster Stefan, mitten Jocke, saknas Lasse)
Tår
Min fru Louise är en citatmaskin och hemma har jag en bok där jag samlar de absolut dummaste, smartaste och roligaste grejer hon säger. Jag kallar boken "Drabbad av Hökaröva".
Louise om sina tår, 20 Februari 2006:
"Små hammare är dem. Ser ut som en liten fisk jag såg när jag var liten"
*
Louise om sina tår, 20 Februari 2006:
"Små hammare är dem. Ser ut som en liten fisk jag såg när jag var liten"
*
Blombussen!
En MacDonalds, en päls, en försvunnen
Hyndans hörna Stockholm, 1995. April Tears är på scen det sista datumet på miniturnén som följde efter släppet av "Strange Paradise". Några veckor innan hade vi spelat på ett tak i Skarpnäck inför en högst begränsad åhörarskara, nu stod vi inför en imponerande samling människor som inkluderade flera av "Yvonnarna", Henrik Berggren och releaseskribenten Martin Söderström som nyligen belönat skivan med högsta betyg.
Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, "blombussen", hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!
Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:
Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas "Lelle" Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.
I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.
Vi går in och beställer. Jag säger:
-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.
och tar min bricka
Keta säger:
-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.
Kitte säger:
-En MacDonalds.
Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.
Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.
Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.
Kvällen och natten fortsatte, utan Jens Hellqvist, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt "speciellt" där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)
Inne i stan hade Hellqvist ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till "Lelles" trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Hellqvist lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.
På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.
Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:
-Var är jag?
Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst, visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla:
-Vad fan? Det är ju Jens!
*
Några månader senare spelade April Tears in "Sing Lee" i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: "Beställ nu för fan ingen MacDonalds", "Det är en Big Mac du vill ha" , "MacDonalds är goa grejer du" etc etc..
Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst "BigMacBigMacBigMacBigMac" till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.
-Vad får det lov att vara?
Kitte svarar stammande, och du vet det:
-Hej. En Ma-MacD-Donalds.
Bandets vackra och vägsäkra turnéfordon, "blombussen", hade tidigare på dagen anlänt till gamla stan innehållande minst en flickvän till en av medlemmarna. Jag, som sedan ett år bodde i Stockholm och följdaktligen mötte upp gänget i bussen, blev inte glad över detta. Vi hade nämligen en regel som sa att sånt var något oönskat då det kunde komplicera vissa interna band-relationer. Det är alltså ånyo en Spinal Tap-situation!
Nu visade det sig att medlemmen som hade med sig tjejen var ännu argare han över detta faktum, han hade tydligen inte haft några alternativ att åka iväg utan henne. Det var Jens. Vi ska dock inte avhandla så mycket mer om spelkvällen här, istället ska vi avhandla dagen efter Hyndans Hörna:
Vi hade förfest nånstans, minns inte var, möjligen var det hos Andreas "Lelle" Lennartsson, en av få Tranåsbor boendes i centrala Stockholm på denna tiden. Jag återkommer snart till Lelles lägenhet i vilken flera av bandmedlemmarna var tänkta att övernatta, däribland Jens och Käll.
I vilket fall ramlade vi ut på stan och hamnade på MacDonals på Kungsgatan då några i sällskapet var hungriga. Det var en brokig skara, minns inte alla, men det var iallafall jag, ljudtekniker Keta, Kitte, Käll och tre-fyra till.
Vi går in och beställer. Jag säger:
-En QP meny. Coca Cola. Varsågod. Tack.
och tar min bricka
Keta säger:
-En Big Mac & co. Cola. Varsågod. Tack.
Kitte säger:
-En MacDonalds.
Vi skrattar gott. Kitte rodnar och får sig en Big Mac & co.
Vi sätter oss utanför stället och käkar. Vi samtalar och fröjdas. Jag märker att Kitte är lite hängig och han somnar till lite bredvid mig.
Keta har avslutat sin Big Mac & co. Han är fortfarande hungrig. Kitte har ju ändå däckat så han tar hans burgarkartong och drar den till sig med ett rått skratt. Keta öppnar kartongen och finner ett innehåll som inte är en hamburgare. Däri är den lilla boxen till bredden fylld med en gulbrun spya. Kitte hade tydligen smällt i sig sin MacDonalds när allt kom omkring > och därefter spytt tillbaka den igen.
Kvällen och natten fortsatte, utan Jens Hellqvist, som sprang omkring själv på stan arg och bitter. Det var något bråk med tjejen.
Jag kommer tyvärr inte ihåg var vi var nånstans men jag vet att Keta ljudtekniker träffade nån tjej och hakade på en efterfest som även Fredrik Käll slog följe med. Den festen varade en stund, Keta märkte att det inte skulle hända nåt "speciellt" där så han lämnade partyt på morgontimmarna. April Tears trummis Käll hade då somnat i en soffa på efterfesten. Keta lämnade honom där och drog tillbaka inåt stan. (Till Ketas försvar skall sägas att monsieur Käll somnar mycket tungt ibland)
Inne i stan hade Hellqvist ilsket irrat omkring i innerstan i tillräckligt många timmar. Han lyckades hitta till "Lelles" trappuppgång på Kommendörsgatan. Han tog sig in i porten. Men i lägenheten fanns ingen ännu. Hellqvist lade sig i trappen. Det blev kallt. Han gick ner i soprummet och började gräva bland grejerna. Han finner en päls, malbiten och trasig som han tar på sig. Därefter återvänder han till trappan där han somnar.
På morgonkvisten kommer Lelle och någon övernattare från bandsällskapet hem och upptäcker en otäck uteliggare i trappen som de passerar med ett fnys.
Klockan tio ringer det i Lelles telefon. En yrvaken Lelle svarar -Hallå? I luren hörs en brummande, förvirrad röst:
-Var är jag?
Fredrik Käll hade vaknat. I en tom lägenhet i Flemingsberg. Den Stockholms-ovane trummisen, som enligt egen utsago har en mycket gäll röst, visste inte var han var och fick via Lelle och sedermera Keta orientera sig ut från huset -Ingen hade mobil, mind you!-. Framåt lunchtid dök han upp på Kommendörsgatan. Han fann då en otäck uteliggare som låg i trappen. Han såg en svart rufsig hårtofs och en bit av en grön bandana sticka ut från den naggade pälskragen. Han tittade på skorna, det var slitna kängor och det var stora hål i dem. Svaret slog ner som en blixt i Källs bakfylla:
-Vad fan? Det är ju Jens!
*
Några månader senare spelade April Tears in "Sing Lee" i singelversion i Varberg, då utan Jens och Käll som fick lämna bandet straxt efter Hyndans-giget. Kitte Berg var fortfarande med dock. Hela hösten hade han gått trackad
för sin MacDonalds beställning. Hela bandet + Keta och Linus Larsson från Midnight Moses (de två producerade singeln) åkte in till Borås för att käka hamburgare. Hela resan dit och ända tills utanför entrén tråkade vi Kitte: "Beställ nu för fan ingen MacDonalds", "Det är en Big Mac du vill ha" , "MacDonalds är goa grejer du" etc etc..
Man kunde se att Kitte närmast som ett mantra gick och sade tyst "BigMacBigMacBigMacBigMac" till sig själv på vägen fram. Basisten når kassan, frågan kommer.
-Vad får det lov att vara?
Kitte svarar stammande, och du vet det:
-Hej. En Ma-MacD-Donalds.
U2 är tillbaka! Adam Clayton har tillbaka sin gamla 82-frisyr, The Edge har kört inte så lite regain samt hårfärgspaket och Larry Mullen har fräckt satt upp håret i en krusad kärringtofs. Eller..?
En vinnande argumentationsteknik en sen natt i Västervik
The April Tears "Sverigeturné" efter "Strange Paradise" rullade, några dagar efter Göteborg, vidare mot Västervik där vi var inbokade, tillsammans med Midnight Moses, på en endagsfestival. Den visade sig vara belägen i ganska stor före detta fabrikslokal.
När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett "låtsas-soundcheck" med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa "höj monitorerna", Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade "blir det bra så?". Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade "nästa"!
Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.
Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.
Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.
Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.
Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv.. Käll intog sin plats.
The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, "Searching For The Sun", manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.
Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.
Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.
Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.
Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade "ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG" medans Keta för femte gången sade
"Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting...det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage.....och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig...." Ja ni förstår.
Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa "VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!" -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.
Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
*
April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan...
När vi anlände för att soundchecka fanns ingen arrangör eller ljudtekniker där. Ett förvirrat lokalband stod på scen. Erik från Midnight Moses hoppade då in som ljudtekniker och körde ett "låtsas-soundcheck" med bandet som trodde ljudteknikern hade anlänt. Det stackars bandet sa "höj monitorerna", Erik, som inte hade den blekaste aning om vad han pysslade med låtsades dra i en ratt och ropade "blir det bra så?". Bandet gjorde tummen upp. Efter fem minuter var de klara, och mycket nöjda, och vi aviserade "nästa"!
Nu hade vi ju dessutom med en egen ljudtekniker, Keta, som även, typ, fungerade som turnéledare, men att rodda upp andra band var inget vi hade för avsikt att göra. Ironin segrade igen.
Slutligen kom så arrangörer och hustekniker och vi fick veta våra speltider. Midnight Moses fick en ganska bra tid, runt nio. April Tears fick en jättebra tid, tyckte vi själva, klockan halv tre på natten.
Det var en lång, lång tid dit och det innebar ju således öldrickande och Keta och Jens, de dubbla buk-svågrarna, öppnade en whiskeyflaska de broderligt skulle dela på.
Timmarna gick, banden anlände till stället, Midnight Moses avverkade sitt set, klockan blev tio, April Tears blev rastlösa. Och sura för vi fick så förbannat sen tid. Dessutom skulle inte vi få låna trumsetet som fanns i backlinen, utan vara tvungna att rigga om hela skiten mitt i natten. Och arrangörerna var klåpare. Nähä, det här gick inte för sig. Vi beslöt oss för att själva tidigarelägga giget.
Bandet med starttid 23.30 eller nåt sånt avslutade sitt gig med ett riktigt rockslut. De hann knappt få gitarrer och cymbaler att tona ut innan April Tears var på scen för att rodda. I gången bakom det Tranåsbördiga bandet stod en combo besvikna punkare i femtonårsåldern som egentligen skulle upp på scen. Arrangörerna var så pass dåliga att de inte gjorde nåt åt saken. Trummisen som inte ville låna ut sitt trumset, en snäll kille i tonåren, kom upp på scen. Jens och jag spisade snabbt av honom, trummorna skulle vi låna ändå, det är lugnt osv.. Käll intog sin plats.
The April Tears med Jismark och Hellqvist utan plektrum, istället femkronor, rev igång ett larmande, intensivt set.
I sista låten, "Searching For The Sun", manglar vi så hårt och så högt att hela stället skakar. Vi förvandlas till Jesus And Mary Chain tänker jag och drar av tre strängar och blodar ner hela gitarren. Vi är Jesus and Mary Chain tänker Hellqvist och skickar med full kraft in sin halvakustiska gitarr i trumsetet i slut-tonen.
Vårt set avslutades, som vanligt, med liggande och tjutande gitarrer. Skillnaden den här gången var förutom att vi hade stulit scenen, förutom att Käll fått ett nytt cymbaljack i pannan samt en golvpuka i magen så han flög av stolen, att vi hade till viss del tagit sönder en Västervikspojks nya trumset.
Arrangören förklarade att vi inte skulle få något gage samt betala kostnaden för killens trumset. April Tears kallade till krismöte på arrangörens kontor. Bandet med ljudtekniker marcherade upp dit utan Jens som skickades iväg av oss under högljudda protester. Han bedömdes som för onykter för att delta i diskussionen, stackarn som älskar att argumentera gick istället utomhus och vilse ett tag, skulle det visa sig senare.
Keta tog till orda, arrangören och den unga trummisen försökte prata men Keta var uppe i varv. Han körde på taktiken att veva samma story om och om igen i nya nyanser, om detta var uträknat eller på grund av kraftigt alkoholintag låter vi vara osagt. Vi skämdes såklart över att pajjat killens trummor, det visade sig dock inte vara mycket mer än ett par skråmor och vi kunde göra upp i godo och skaka tass.
Arrangörens kontor hade glasrutor runt omkring sitt kontor och en glasdörr som vi hade låst för att vara ostörda. Vid denna dök nu en adrenalin-stinn Jens plötsligt upp. Han hade hittat in i huset och upp till kontoret på något sätt. Han knackade hårt, vi bestämde oss för att inte öppna, han skulle garanterat argumentera sämre än Keta som lagt in ett riktigt brottargrepp, vi kunde inte låta Västervikarna slippa ur greppet. En bestört Jens bonkade hårdare och hårdare och ropade "ÖPPNA ÖPPNA SLÄPP IN MIG" medans Keta för femte gången sade
"Vi har rest runt över hela Sverige och vi har aldrig stött på ett så dåligt skött arrangemang, det var ingen ljudtekniker när vi kom, vi har inte fått mat, dricka, ingenting...det är bedrövligt och vi kommer inte vika oss en tum angående att få vårt gage.....och vi har rest runt hela Sverige och aldrig stött på en så illa skött tillstälning, vi var lovade soundcheck klockan fyra, vi fick ingen mat alls och vi har aldrig...." Ja ni förstår.
Argumentssjuke Jens som nu insett att vi inte tänkte öppna började nu ropa "VAR ÄR WHISKEYN? VAR ÄR WHISKEYN? KEETTAAA!!" -han hade alltså dubbla ärenden minsann. Efter ett tag började arrangören tröttna rejält på hela situationen med Ketas argumentationsteknik ackompanjerat av de ständiga skriken i kulisserna och sträckte sig efter pengarna. Han betalade för att bli av med oss helt enkelt. Vi snackade på en stund medans Jens stod och tittade in med mycket ledsna ögon på oss genom glasdörren. Vi drog ner persiennerna.
Till slut hade vi gjort upp, arrangören suckade, vi skakade nöjt hand och reste oss och gick och låste upp dörren. Den gick ändå inte att få upp. Vi tryckte till ordentligt och fick en liten glipa. Och där låg han. Hellqvist hade somnat sittandes mot dörren. Ur rockfickan föll en tom whiskeyflaska.
*
April Tears anno 1995 fortsatte till Stockholm efter detta. Läs om det senare i veckan...
En rasande naken ung man.
The April Tears började så småningom skönja framgångar, de många usla spelningarna i början till trots. Plötsligt var vi bra helt enkelt. 1995 släpptes debutalbumet "Strange Paradise" som till största delen mottogs med lovord som var minst sagt stora. En tidning skrev "Tänk er att The Cure, Depeche Mode, Nine Inch Nails, The Souls och U2
tillsammans kollapsade på en stor drogfest för att sedan återuppstå och ta namnet The April Tears." Har nån, nånsin hört en större överdrift??
Även om vi var stora i hatten på tiden det begav sig hade vi iallafall insikt nog att häpnat skratta högt över de orden.
Vi fick 100%, vi fick 10/10, vi fick 5/5. Eller så fick vi rejäla sågningar, det fanns inga mellanting. Och jag har, tack vare pressbevakningen, kunnat spara samtliga recensioner i fem klippböcker jag har hemma. Alltid en fröjd att återkomma till ibland och bläddra i. Om inte annat för Jens Hellqvists olika frisyr-teman i början av nittiotalet.
Jens och jag pratade i telefon häromdagen och jag bad honom dra en av sina favorit-episoder i sagan T.A.T och till min stora glädje, jag kissade nästan på mig av skratt, börjar han berätta om en händelse jag nästan hade glömt/lyckats förtränga. Och varsågoda här kommer den:
*
Veckan efter "Strange Paradise" släppts var vi på väg till vår första, av många kommande, spelningar på Underground/Kompaniet i Götlaborg. På den tiden hade Jens en minibuss som han målat full av färgglada blommor hence "blombussen". Det brittiska bandet James och deras James-blomma var upphov till designen.
Denna buss blev alltså April Tears turnébuss och i denna satt bandet en fredag 1995. Hellqvist vid ratten, Jismark, Gunnarsson och Käll bekvämt i bussens stolar. Kitte Berg på en pinnstol bakom oss.
Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i baskaggen. Det är inte utan att man frågar sig om det hade kunnat tänka sig att nån annan än stackars Kitte hade satt sig på den lösa stolen.
I vilket fall har vi hunnit halvvägs när Jismarken, läsandes Fredags-Expressen, plötsligt skriker:
-STANNA BUSSEN! VÄND OM. VÄND OM! VI KAN LIKA GÄRNA ÅKA HEM OCH LÄGGA NER BANDET!
Ett skärrat band frågar sin låtskrivare och gitarrist vad som står på. Det visar sig att längst ner i en kolumn på recensions-sidan står det "Sämst just Nu: The April Tears -ursäkta, men ska inte en sångerska kunna sjunga?"
Bandet reagerade inte alls som jag utan tonade ner det hela. Kom nu ihåg att jag är en drama-queen, vi återvänder strax till det. Sara var hyllad nog i annan press så nog kunde Linda Norrman eller Jonna Berg eller vem det nu var få ha den åsikten löd bandets dom. Men jag var naggad i kanten.
Väl i Göteborg möter vi upp med turnésällskapet, Midnight Moses (sedermera Monostar) och vi soundcheckar på stället. Jag är inte riktigt i fas och är fortfarande allmänt sur efter sågningen.
Efter soundcheck ska vi ta oss till hotellet. Ledda av mig går vi rakt åt helvete. Erik i Midnight Moses och jag hade dessutom nån kontrovers jag inte kommer ihåg, men vi var rejält sura på varandra också. Eftersom ingen frågar efter vägen, och i synnerhet inte jag, tar det alldeles för lång tid innan vi kommer till hotellet. Nu är jag riktigt arg och trött.
Jag går upp och duschar och kallar därefter bandet till ett krismöte på mitt rum. Jag sitter med endast en handduk kring midjan när bandet anländer. Jag är arg på Erik. Jag är arg på Expressen. Jag är något stressad. Kitte märker att min balle & pung sticker ut under handduken. Jag sitter i nån yvig utläggning när Kitte försynt pekar mot paketet. Jag noterar inte riktigt vad han syftar på, Kitte säger typ "Öh!" och pekar mot ballen. Jag förstår då vad det gäller och skriker då:
-DET GER JAG BLANKA FAAN I!!
Så småningom kommer alla någorlunda i fas och vi står på scen inför en intresserad skara publik på Underground. Under giget spelar trummande Fredrik Käll ett fabulöst fel. Det lät inte bra och för att visa att ingen annan än just Fredrik spelat fel vänder jag mig om mot honom och skakar psykologiskt sakta på huvudet åt honom.
Giget gick väl förhållandevis bra, men jag var inte nöjd. Något jag meddelade herrar Käll och Hellqvist vid en trapp backstage. På den här tiden hade jag inte vunnit pris som årets bandledare. Dessutom slogs väl Jens och jag ständigt om den rollen. Nu fanns det, till mitt försvar, även andra ingredienser i grytan T.A.T på den här tiden, men de kan vi ju lämna därhän den här gången och sätta mitt miserabla uppträdande i centrum. Jag gillar finalen bäst:
Två dagar senare är det dags för hemfärd, vi bodde hemma hos "kollektivet " nära Scandinavium -vilka bodde där då? Hmm, nån får hjälpa mig men kan det varit Fia Asp, Lisa Rydberg, var Jezzica kvar?, Keta? I vilket fall var det för en spelning och efterfest med Starmarket orsaken till att vi stannade en extra dag. Jag var arg även där -Jens snodde bärs av nämnda band.
När vi tagit plats i bussen, Kitte på pinnstolen, så vägrar Blombussen att starta. Vi går ut och puttar på. Vi springer, vi kämpar, vi sliter. Läget är uppgivet. Jag är i upplösningstillstånd och meddelar bandet:
-Nu tar jag gaget och går till tågstationen. Ni får göra vad fan ni vill.
*
Nog för att jag betedde mig som en idiot, men det blev ingen tågresa för mig. Vi kom hem till Tranås tillslut i samlad tropp, men April Tears i denna uppsättning var på väg mot slutet. Fortsättning följer i Västervik...
tillsammans kollapsade på en stor drogfest för att sedan återuppstå och ta namnet The April Tears." Har nån, nånsin hört en större överdrift??
Även om vi var stora i hatten på tiden det begav sig hade vi iallafall insikt nog att häpnat skratta högt över de orden.
Vi fick 100%, vi fick 10/10, vi fick 5/5. Eller så fick vi rejäla sågningar, det fanns inga mellanting. Och jag har, tack vare pressbevakningen, kunnat spara samtliga recensioner i fem klippböcker jag har hemma. Alltid en fröjd att återkomma till ibland och bläddra i. Om inte annat för Jens Hellqvists olika frisyr-teman i början av nittiotalet.
Jens och jag pratade i telefon häromdagen och jag bad honom dra en av sina favorit-episoder i sagan T.A.T och till min stora glädje, jag kissade nästan på mig av skratt, börjar han berätta om en händelse jag nästan hade glömt/lyckats förtränga. Och varsågoda här kommer den:
*
Veckan efter "Strange Paradise" släppts var vi på väg till vår första, av många kommande, spelningar på Underground/Kompaniet i Götlaborg. På den tiden hade Jens en minibuss som han målat full av färgglada blommor hence "blombussen". Det brittiska bandet James och deras James-blomma var upphov till designen.
Denna buss blev alltså April Tears turnébuss och i denna satt bandet en fredag 1995. Hellqvist vid ratten, Jismark, Gunnarsson och Käll bekvämt i bussens stolar. Kitte Berg på en pinnstol bakom oss.
Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i baskaggen. Det är inte utan att man frågar sig om det hade kunnat tänka sig att nån annan än stackars Kitte hade satt sig på den lösa stolen.
I vilket fall har vi hunnit halvvägs när Jismarken, läsandes Fredags-Expressen, plötsligt skriker:
-STANNA BUSSEN! VÄND OM. VÄND OM! VI KAN LIKA GÄRNA ÅKA HEM OCH LÄGGA NER BANDET!
Ett skärrat band frågar sin låtskrivare och gitarrist vad som står på. Det visar sig att längst ner i en kolumn på recensions-sidan står det "Sämst just Nu: The April Tears -ursäkta, men ska inte en sångerska kunna sjunga?"
Bandet reagerade inte alls som jag utan tonade ner det hela. Kom nu ihåg att jag är en drama-queen, vi återvänder strax till det. Sara var hyllad nog i annan press så nog kunde Linda Norrman eller Jonna Berg eller vem det nu var få ha den åsikten löd bandets dom. Men jag var naggad i kanten.
Väl i Göteborg möter vi upp med turnésällskapet, Midnight Moses (sedermera Monostar) och vi soundcheckar på stället. Jag är inte riktigt i fas och är fortfarande allmänt sur efter sågningen.
Efter soundcheck ska vi ta oss till hotellet. Ledda av mig går vi rakt åt helvete. Erik i Midnight Moses och jag hade dessutom nån kontrovers jag inte kommer ihåg, men vi var rejält sura på varandra också. Eftersom ingen frågar efter vägen, och i synnerhet inte jag, tar det alldeles för lång tid innan vi kommer till hotellet. Nu är jag riktigt arg och trött.
Jag går upp och duschar och kallar därefter bandet till ett krismöte på mitt rum. Jag sitter med endast en handduk kring midjan när bandet anländer. Jag är arg på Erik. Jag är arg på Expressen. Jag är något stressad. Kitte märker att min balle & pung sticker ut under handduken. Jag sitter i nån yvig utläggning när Kitte försynt pekar mot paketet. Jag noterar inte riktigt vad han syftar på, Kitte säger typ "Öh!" och pekar mot ballen. Jag förstår då vad det gäller och skriker då:
-DET GER JAG BLANKA FAAN I!!
Så småningom kommer alla någorlunda i fas och vi står på scen inför en intresserad skara publik på Underground. Under giget spelar trummande Fredrik Käll ett fabulöst fel. Det lät inte bra och för att visa att ingen annan än just Fredrik spelat fel vänder jag mig om mot honom och skakar psykologiskt sakta på huvudet åt honom.
Giget gick väl förhållandevis bra, men jag var inte nöjd. Något jag meddelade herrar Käll och Hellqvist vid en trapp backstage. På den här tiden hade jag inte vunnit pris som årets bandledare. Dessutom slogs väl Jens och jag ständigt om den rollen. Nu fanns det, till mitt försvar, även andra ingredienser i grytan T.A.T på den här tiden, men de kan vi ju lämna därhän den här gången och sätta mitt miserabla uppträdande i centrum. Jag gillar finalen bäst:
Två dagar senare är det dags för hemfärd, vi bodde hemma hos "kollektivet " nära Scandinavium -vilka bodde där då? Hmm, nån får hjälpa mig men kan det varit Fia Asp, Lisa Rydberg, var Jezzica kvar?, Keta? I vilket fall var det för en spelning och efterfest med Starmarket orsaken till att vi stannade en extra dag. Jag var arg även där -Jens snodde bärs av nämnda band.
När vi tagit plats i bussen, Kitte på pinnstolen, så vägrar Blombussen att starta. Vi går ut och puttar på. Vi springer, vi kämpar, vi sliter. Läget är uppgivet. Jag är i upplösningstillstånd och meddelar bandet:
-Nu tar jag gaget och går till tågstationen. Ni får göra vad fan ni vill.
*
Nog för att jag betedde mig som en idiot, men det blev ingen tågresa för mig. Vi kom hem till Tranås tillslut i samlad tropp, men April Tears i denna uppsättning var på väg mot slutet. Fortsättning följer i Västervik...
När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Ha en skön helg, gör som Herbie, klä av dig naken, smörj dig, spela lite flöjt.
Det dråpligaste ögonblicket i Tranås lokalbandshistoria.
1. ALTER EGO FÅR OANMÄLD GÄSTARTIST PÅ SCEN
Då har vi äntligen nått till första platsen, men mina ord kring denna helt oslagbara händelse får vila den här gången. Istället lämnar jag ordet till Henrik "Sjögge" Sjögren som med egna ord ska få beskriva vad som egentligen hände: Så, varsågoda, här är den dråpligaste händelsen någonsin i Tranås lokala musikliv:
**************************************************************************************************************************
Synthmusiken som genre nådde i Tranås en något försenad popularitetskulmen kring 1991-92. På toppen av denna digitala vågform surfade lokala storheter som Alter Ego, New Men, Children Within, Reptile House, Subway Core... ja, listan kan göras oändlig. Det tycktes finnas ett omättligt behov av lokalproducerad synthmusik i Tranås.
Dessvärre var utbudet av scener och spelställen något begränsat i Tranås, så banden fick ibland göra kortare turnéer - som vi pretentiöst kallade det - i ortens omnejd. (Kring dessa resor finns också en uppsjö av dråpliga historier att förtälja).
Själv ingick jag i trion Alter Ego, bestående av kusinerna Jonas Sjögren och Henrik "Sjögge" Sjögren samt Jimmy Monell. I brist på engagemang i det knappa scenutbudet i Tranås anmälde vi oss i ren desperation till en spelning i musiktävlingen "Musik Direkt" i Mjölby.
Några dagar före uppträdandet meddelade Jonas att han hade förhinder. Det blev alltså en synth-duo bestående av Jimmy och mig som uppträdde inför Mjölbypubliken, som mest bestod av förväntansfulla mammor och pappor som skulle se sina barn och ungdomar uppträda.
De flesta av bidragen bestod av den lokala musikskolans talanger på gitarr, flöjt, och trumpet. Ett och annat sansat popband fanns också representerade - och alltså även synth-hjältarna Alter Ego.
Jag och Jimmy hade utrustat oss med den tunga synthmusikens alla viktiga attribut - Jag hade rakat hår på sidorna och svart polotröja. Jimmy var något djärvare med tuppkam, militärkavaj, reflexväst och Doc Marten-boots.
Nervositeten var gruvlig när konferencieren Radio-Frasse ropade upp oss på scen. Men vi stålsatte oss och marscherade fram till scenen. Vår förhoppning var att vi såg aggressiva, tuffa och allvarliga ut. I själva verket tror jag att vi såg vilsna, bleka, förvirrade... ja rent rädda ut då vi befann oss inför publiken i denna familjevänliga tillställning.
Jag slog igång sequensern och de råbarkade rytmerna började smattra. Självsäkerheten började faktiskt återvända när salen uppfylldes av den helsyntetiska ljudbilden.
Sedan följer en episod som ibland kan få mig att vakna kallsvettig mitt i natten. Jag ser att Mjölbys särskola och dagcenter sitter bänkade längst fram i publiken. De ser faktiskt ut att gilla musiken och jag minns att jag fann en viss trygghet i detta. Men plötsligt, som i slow-motion ser jag att en av dessa reser sig upp och går fram emot scenen.
Med ett vigt hopp tar han sig upp på kanten på min sida av scenen med ett brett leende från öra till öra. Förskräckt tittar jag på Jimmy, som inte tycks ha märkt någonting.
Jimmy ska precis dra ett andetag för att inleda vers nummer två i "Salvation from Religion" när även han inser katastrofens vidd. Hans sång fastnar brutalt i halsen när mannen från dagcentret ställer sig framför oss och börjar spela luftsaxofon. Ja - ni läste rätt luftsaxofon.
Mitt framför oss stenhårda syntkillar står alltså denna entusiastiska och sprudlande glada saxofonman och stjäl showen. Publiken älskade det!
Det krävdes enorm viljestyrka att fullfölja framträdandet. Men efteråt minns jag hur mina ben knappt bar mig när vi utmattade, skakis och lätt illamående packade in våra maskiner i pappas Volvo och begav oss åter mot Tranås.
HENRIK SJÖGREN
*
Skivan som präglade en hel generation musiker i Tranås.
En hägg.
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
Dåså. Innan ettan presenteras kan vi väl tillsammans konstatera följande:
2. Bloomcore splittras under spelning
3. Jonas Ax hyllar April Tears och svimmar under en hägg
4. The Neon Judgement äter pizza på Pizzeria Hawaii
5. Johan Ahl är försvunnen
6. Klampen
7. The April Tears sänker ner ett lakan från taket
8. Hypnotic Cornflakes är aspackade på scen
9. Andreas drar en sträng
10. Pirre Forkelid soundcheckar med Jens
och att dessa hamnade utanför:
Hasse Skinhead -Han kom, han sågs, han blev syntare, han blev galen, han blev kär,
han blev tjock, han försvann.
Stockholmaren som gick från vanlig kille till galet skinhead på två månader, sen var han tillbaka som normal efter två månader igen, snacka om korta "David Gahan Years" . En gång sa Hasse att han skulle åka och sparka invandrare i Stockholm. Han skulle mycket riktigt åka till Stockholm. Men det var på konfirmationsläger.
Mange Gren dansar vansinnes-pogo Sångaren i Sexton blåsare utan hjärna stod med armarna i kors och betraktade ett punkband. Många sådana har varit i punk-meckat Tranås. Helt plötsligt fick Mange Gren totalt spatt. Han skakar med huvudet så hårt och snabbt att jag verkligen tror han ska skada sig. Han studsar högt,högt på golvet. Han är tre meter upp i luften. Han är uppe i taket. Han är på scenkanten. Han springer på väggen. Han är fågeln i Kalle Anka på julafton. Efter att låten är slut ställer han sig lugnt på sin plats igen med armarna i kors.
Uffe o Ancha hyllar EC Spiral som det nya Stones Ja behöver det sägas mer? Tranås legendariska rock-duo älskade det de såg och tog till överord efter giget. Minst sagt. Uffe och Ancha parkerade förresten husvagnen direkt utanför Sing Lee efter en semester.
April Tears på "smålandsturné" Nej för helvete, det hade blivit för mycket. Jag sparar detta kapitel till senare stories. Vi talar gig på Pizzeria med två sittande sura gitarrister, vi talar fredsgala i Aneby med Midi, Maxi och Efti. Vi talar Björnholmen i Nässjö med Thorleifs och raggare. Kommer senare....
You: Inside kastar bullar till publiken, Jimmy bär litet "skateboard" linne Ja det här var ju roligt som fan, men grejen är att Jimmy & jag skämtade till det själva. Därför är den diskad. Och dessutom helt krossad av The Stooges (också förlaga till Silverbullit) framträdande senare samma musik direkt.
Jismark avbryter pjäs på Sobelhuset Jag var på väg till repan i sobelhuset en torsdagskväll, man passerade alltid fiket och den lilla scenen. Denna kväll satt Jocke Ahlstrand och Niklas Rylander där och spelade schack. Några satt i fiket. Det var lite tyst kanske, men inget jag reflekterad över. Jag gick upp på scen och sa tjena, tjena, hur e läget och sådär. Fick inget vidare gensvar. Dessutom pratade de med varandra på ett konstigt sätt. Jag försökte skoja till det och sa nåt inte alls så fyndigt jag hade hoppats. Jocke Ahlstrand sa -Kan du gå av scenen, vi framför en pjäs.
Den här diskades eftersom det inte rörde sig om musik i första hand.
Fredde Lindén säger jävla bög till Kitte som snabbt svarar -Ska du säga som har tights.
Jens välkomnar sin "ersättare" i April Tears, Tuben, genom att hälla en öl över honom Stackars Tuben fick bo i Tranås i över ett år.
Pascow repar mellansnack Tranås genom tiderna pretentiösaste band har en soaréföreställning akustiskt, sen ett rockset. Samma kväll. Jag hamnade av nån anledning på stället under repetitionerna och hör dem repa in långa haranger till mellansnack. Pinsamt.
Pålle går galen under The King-gig Den här strök jag snabbt eftersom det inte var det minsta dråpligt när allt kom kring. Pålles stärkare lade av och han blev förbannad och galen. Men resultatet var rock and roll ut i fingerspetsarna och inget annat. Big up!
Vi behöver en Syncbox nej du Jens. Hela den historien ska vi frossa i senare.
2. Bloomcore splittras under spelning
3. Jonas Ax hyllar April Tears och svimmar under en hägg
4. The Neon Judgement äter pizza på Pizzeria Hawaii
5. Johan Ahl är försvunnen
6. Klampen
7. The April Tears sänker ner ett lakan från taket
8. Hypnotic Cornflakes är aspackade på scen
9. Andreas drar en sträng
10. Pirre Forkelid soundcheckar med Jens
och att dessa hamnade utanför:
Hasse Skinhead -Han kom, han sågs, han blev syntare, han blev galen, han blev kär,
han blev tjock, han försvann.
Stockholmaren som gick från vanlig kille till galet skinhead på två månader, sen var han tillbaka som normal efter två månader igen, snacka om korta "David Gahan Years" . En gång sa Hasse att han skulle åka och sparka invandrare i Stockholm. Han skulle mycket riktigt åka till Stockholm. Men det var på konfirmationsläger.
Mange Gren dansar vansinnes-pogo Sångaren i Sexton blåsare utan hjärna stod med armarna i kors och betraktade ett punkband. Många sådana har varit i punk-meckat Tranås. Helt plötsligt fick Mange Gren totalt spatt. Han skakar med huvudet så hårt och snabbt att jag verkligen tror han ska skada sig. Han studsar högt,högt på golvet. Han är tre meter upp i luften. Han är uppe i taket. Han är på scenkanten. Han springer på väggen. Han är fågeln i Kalle Anka på julafton. Efter att låten är slut ställer han sig lugnt på sin plats igen med armarna i kors.
Uffe o Ancha hyllar EC Spiral som det nya Stones Ja behöver det sägas mer? Tranås legendariska rock-duo älskade det de såg och tog till överord efter giget. Minst sagt. Uffe och Ancha parkerade förresten husvagnen direkt utanför Sing Lee efter en semester.
April Tears på "smålandsturné" Nej för helvete, det hade blivit för mycket. Jag sparar detta kapitel till senare stories. Vi talar gig på Pizzeria med två sittande sura gitarrister, vi talar fredsgala i Aneby med Midi, Maxi och Efti. Vi talar Björnholmen i Nässjö med Thorleifs och raggare. Kommer senare....
You: Inside kastar bullar till publiken, Jimmy bär litet "skateboard" linne Ja det här var ju roligt som fan, men grejen är att Jimmy & jag skämtade till det själva. Därför är den diskad. Och dessutom helt krossad av The Stooges (också förlaga till Silverbullit) framträdande senare samma musik direkt.
Jismark avbryter pjäs på Sobelhuset Jag var på väg till repan i sobelhuset en torsdagskväll, man passerade alltid fiket och den lilla scenen. Denna kväll satt Jocke Ahlstrand och Niklas Rylander där och spelade schack. Några satt i fiket. Det var lite tyst kanske, men inget jag reflekterad över. Jag gick upp på scen och sa tjena, tjena, hur e läget och sådär. Fick inget vidare gensvar. Dessutom pratade de med varandra på ett konstigt sätt. Jag försökte skoja till det och sa nåt inte alls så fyndigt jag hade hoppats. Jocke Ahlstrand sa -Kan du gå av scenen, vi framför en pjäs.
Den här diskades eftersom det inte rörde sig om musik i första hand.
Fredde Lindén säger jävla bög till Kitte som snabbt svarar -Ska du säga som har tights.
Jens välkomnar sin "ersättare" i April Tears, Tuben, genom att hälla en öl över honom Stackars Tuben fick bo i Tranås i över ett år.
Pascow repar mellansnack Tranås genom tiderna pretentiösaste band har en soaréföreställning akustiskt, sen ett rockset. Samma kväll. Jag hamnade av nån anledning på stället under repetitionerna och hör dem repa in långa haranger till mellansnack. Pinsamt.
Pålle går galen under The King-gig Den här strök jag snabbt eftersom det inte var det minsta dråpligt när allt kom kring. Pålles stärkare lade av och han blev förbannad och galen. Men resultatet var rock and roll ut i fingerspetsarna och inget annat. Big up!
Vi behöver en Syncbox nej du Jens. Hela den historien ska vi frossa i senare.
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
2. BLOOMCORE SPLITTRAS MITT UNDER SPELNING
När vi nu närmar oss den absoluta toppen går det att konstatera att listan är smackfull av usla, ofta alkoholpåverkade framföranden. Vi ska inte glömma att det fanns gyllene stunder den här eran också, dessvärre är det inte dem som man minns bäst.
The April Tears hade i sina tidiga dagar en ren uppvisning i hur illa det kan gå, Hypnotic Cornflakes var i det absoluta bottenträsket genom tiderna i sitt korta och avbrutna framträdande. Men värst av alla någonsin var Bloomcore på "Ravepartyt " i Folkets hus. Det går inte med ord att återge hur det lät, och i det här fallet insåg även delar av bandet detta.
Det gjordes en kort radda med arangemang på Folkets hus runt den här tiden och jag kan vara bra att säga att jag startade trenden, men jag är nästan helt säker att så var fallet med releasepartyt av "Cellarbird". Efter ravepartyt var dock alla chanser till nya fester raserade. (Mig veterligen)
Carl Johan, f d April Tearsare (en del var sura och ledsna och tog illa vid sig för att de inte blev anlitade av TAT, så pass många var det som var inblandade i bandet) var huvudansvarig när rave kom till stan. Detta var dock ett mycket märkligt raveparty, för som jag minns det hade ingen några raveplattor. Dessutom var skivspelarna inte i form. Ljudet lade av och hoppade och herregud. Men mycket folk var det.
Och Tranåsravearna fick njuta av några liveakter - Simon And The Wild Angels (en förlaga till Silverbullit) rev av ett set och den dåvarande basisten fick extas och kastade sig ut i publikhavet......som orutinerat flyttade på sig, stagedive hade inte nått Tranås. Basisten blev hämtad med ambulans, bruten arm. Ingen större fara dock, han var tillbaka senare på natten och festade vidare utav bara helvete.
Och så Bloomcore då. Kristoffer "Krea" Petersons baby. Tillsammans med Yxan aka Döden och Jesper Eng hade bandet utvecklats till en fullskalig liveakt med hjälp av körtjejer, Kim Wee och Johanna. Det kan ha varit fler folk på scen, det är oklart i mitt huvud idag. Bloomcore hade i mina öron inte varit bra ens från början (de blev faktiskt det senare) och den här kvällen var de i sitt absoluta bottenläge.
Det var egentligen nån form av hardcore, jag är inte bra på genrer, men det hade utvecklats/invecklats på nåt sätt och det här framförandet innehöll en större "bredd" av uselhet. Krea på gura, Jesper på gura/bas, Yxan på sång och så körtjejerna levererade ett par nummer där bandet inte verkade ha något samspel, höra varandra, eller förstå att eländet hördes ut till en publik som stod som fågelholkar.
Jesper Eng, som normalt har ett härligt skratt, slängde sin gura och gick av scenen. Yxan svor och sa något jag tyvärr inte minns, men det var roligt, och vips var lead-sångaren av scenen även han. Kvar stod Krea som inte tänkte svika sina ideal. Trummaskinen var ju kvar. Så också Kim och Johanna, då runt 15 år gamla.
Bandet fortsatte spela!!
Det ska de på ett sätt ha en eloge för, "the show must go on", men nu var ljudbilden sannerligen ihålig och Bloomcore slutförde det sämsta gig jag nånsin sett. Det ska nåt inihelvete mycket till om jag nånsin ska ha olyckan att se något sämre. ja det skulle vara om nån slängde en video med April Tears tidiga framföranden på mig och tvinga mig titta fastbunden och med tändstickor som håller upp ögona som i A Clockwork Orange.
*
I morgon förmiddag presenteras den obestridliga ettan, och dessförrinnan en bunt som hamnade precis utanför listan. Sen får det vara bra med Tranås på ett tag känner jag.
När vi nu närmar oss den absoluta toppen går det att konstatera att listan är smackfull av usla, ofta alkoholpåverkade framföranden. Vi ska inte glömma att det fanns gyllene stunder den här eran också, dessvärre är det inte dem som man minns bäst.
The April Tears hade i sina tidiga dagar en ren uppvisning i hur illa det kan gå, Hypnotic Cornflakes var i det absoluta bottenträsket genom tiderna i sitt korta och avbrutna framträdande. Men värst av alla någonsin var Bloomcore på "Ravepartyt " i Folkets hus. Det går inte med ord att återge hur det lät, och i det här fallet insåg även delar av bandet detta.
Det gjordes en kort radda med arangemang på Folkets hus runt den här tiden och jag kan vara bra att säga att jag startade trenden, men jag är nästan helt säker att så var fallet med releasepartyt av "Cellarbird". Efter ravepartyt var dock alla chanser till nya fester raserade. (Mig veterligen)
Carl Johan, f d April Tearsare (en del var sura och ledsna och tog illa vid sig för att de inte blev anlitade av TAT, så pass många var det som var inblandade i bandet) var huvudansvarig när rave kom till stan. Detta var dock ett mycket märkligt raveparty, för som jag minns det hade ingen några raveplattor. Dessutom var skivspelarna inte i form. Ljudet lade av och hoppade och herregud. Men mycket folk var det.
Och Tranåsravearna fick njuta av några liveakter - Simon And The Wild Angels (en förlaga till Silverbullit) rev av ett set och den dåvarande basisten fick extas och kastade sig ut i publikhavet......som orutinerat flyttade på sig, stagedive hade inte nått Tranås. Basisten blev hämtad med ambulans, bruten arm. Ingen större fara dock, han var tillbaka senare på natten och festade vidare utav bara helvete.
Och så Bloomcore då. Kristoffer "Krea" Petersons baby. Tillsammans med Yxan aka Döden och Jesper Eng hade bandet utvecklats till en fullskalig liveakt med hjälp av körtjejer, Kim Wee och Johanna. Det kan ha varit fler folk på scen, det är oklart i mitt huvud idag. Bloomcore hade i mina öron inte varit bra ens från början (de blev faktiskt det senare) och den här kvällen var de i sitt absoluta bottenläge.
Det var egentligen nån form av hardcore, jag är inte bra på genrer, men det hade utvecklats/invecklats på nåt sätt och det här framförandet innehöll en större "bredd" av uselhet. Krea på gura, Jesper på gura/bas, Yxan på sång och så körtjejerna levererade ett par nummer där bandet inte verkade ha något samspel, höra varandra, eller förstå att eländet hördes ut till en publik som stod som fågelholkar.
Jesper Eng, som normalt har ett härligt skratt, slängde sin gura och gick av scenen. Yxan svor och sa något jag tyvärr inte minns, men det var roligt, och vips var lead-sångaren av scenen även han. Kvar stod Krea som inte tänkte svika sina ideal. Trummaskinen var ju kvar. Så också Kim och Johanna, då runt 15 år gamla.
Bandet fortsatte spela!!
Det ska de på ett sätt ha en eloge för, "the show must go on", men nu var ljudbilden sannerligen ihålig och Bloomcore slutförde det sämsta gig jag nånsin sett. Det ska nåt inihelvete mycket till om jag nånsin ska ha olyckan att se något sämre. ja det skulle vara om nån slängde en video med April Tears tidiga framföranden på mig och tvinga mig titta fastbunden och med tändstickor som håller upp ögona som i A Clockwork Orange.
*
I morgon förmiddag presenteras den obestridliga ettan, och dessförrinnan en bunt som hamnade precis utanför listan. Sen får det vara bra med Tranås på ett tag känner jag.
Sjögrens Syndrom
Här följer en del fakta kring Sjögrens Syndrom, även känt som SS.
Fenomenet upptäcktes av Professor Henrik Sjögren.
Sjögrens Syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom med inflammation som kännetecknas av torra slemhinnor i bl a ögon, mun, näsa, hals, underliv och luftvägar, samt extrem trötthet. Tröttheten går inte att sova bort och vissa Sjögrenpatienter kan sova i 12-15 timmar per natt utan att känna sig utvilade. Koncentrationen blir lidande och därigenom får patienten en ökad stressbelastning.
Symptom:
Torra ögon upplevs oftast av Sjögren-patienten, såsom förekomst av grus i ögonen.
Råd:
Bruket av ögonmakeup bör minskas.
Botemedel:
Fenomenet upptäcktes av Professor Henrik Sjögren.
Sjögrens Syndrom är en kronisk autoimmun sjukdom med inflammation som kännetecknas av torra slemhinnor i bl a ögon, mun, näsa, hals, underliv och luftvägar, samt extrem trötthet. Tröttheten går inte att sova bort och vissa Sjögrenpatienter kan sova i 12-15 timmar per natt utan att känna sig utvilade. Koncentrationen blir lidande och därigenom får patienten en ökad stressbelastning.
| primärt Sjögrens Syndrom. | sekundärt Sjögrens Syndrom. |
| SS kan uppträda som en separat sjukdom och kallas då primärt SS. Det är mera vanligt än sekundärt SS. | När SS uppträder hos patienter som redan har en utvecklad och karaktäriserad sjukdom (t ex kronisk ledgångsreumatism (RA) eller SLE) |
Symptom:
Torra ögon upplevs oftast av Sjögren-patienten, såsom förekomst av grus i ögonen.
Råd:
Bruket av ögonmakeup bör minskas.
Botemedel:
"Behandling och kosttillskott med gammalinolensyra från t ex Jättenattljusolja erbjuder en möjlighet att få hjälp. Den vegetariska kosten har en fettsyrasammansättning som ytterligare förstärker effekten av jättenattljusoljan."
Aber:
Trots en god munhygien har SS-patienten ofta onormalt hög frekvens av karies med täta tandläkarbesök
som följd.
Även hörseln angrips:
Hörselnedsättning förekommer vid Wegeners granulomatos, polyarteritis nodosa, SLE och reumatoid artrit. Även om Sjögrens syndrom ofta medför påverkan på nerver så har påverkan på hörselnerven inte uppmärksammats tidigare men I en italiensk studie visar Bruno Tumiati och medarbetare vid Ospedale Santa Maria Nuovo i Reggio Emilia att många patienter med Sjögrens syndrom har en sensorineural hörselnedsättning.
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
3. JONAS AX HYLLAR APRIL TEARS OCH SVIMMAR UNDER EN HÄGG
Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.
Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.
Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.
April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.
Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.
Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.
Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt "åka med" i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en "Hypnotic Cornflake"(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte.
Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. "cHauur ni rooouilght? Hick!", "Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?", "GUUUD va kuuul" ,"Vaoo schkaoo du göra då...?"Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.
De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias "Shaggy" Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.
Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.
Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit. Men så tänkte vi inte just då.
En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!
Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.
Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.
*
Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.
Det är en fredag i juni 1992. April Tears med fränder sitter och förfestar på en gräsplätt utanför Stiga. Det dricks stora mängder alkohol. Det är uppladdning för kvällens spelning på Musikcafét. Det är också allmän mega-uppladdning i stan. Niorna har bland annat gått ut högstadiet. Dagen efter är det studentfirande, en mycket stor händelse i Tranås.
Soundcheck var avklarat och det vackra vädret uppmuntrade till stor vinförtäring. Dessutom är ju alkohol förbjudet på Musikcsafét eftersom det i grund och botten var en instutition som arbetade mot alkohol och droger. Vilket helvete de stackars Axforsarna som drev stället måste ha haft.
Jonas Ax, en god vän till bandet, och då även Saras pojkvän, lyckades redan under ett tidigt stadie att supa bort basisten Jesper Engs kamera. Det skulle dock snart vara glömt då en kväll av fullständigt infernaliskt kaos väntade.
April Tears anländer till musikcafét med starköl och vin, något som omedelbart plockas bort ur våra händer av Hubbe, kvällens tillförordnade.
Bandet lyckas inte dra populationen i Tranås från de andra arrangemangen och drar en mycket fåtalig publik. Jag, Jens, Jesper och Sara som stod på scenen var dessutom oerhört onyktra och tur var det att inte fler såg oss. Förstod vi efteråt. Ljudtekniker Tony Löwunger och Joakim Thureby spelade in hela spelningen från mixerbordet och vi kunde förfärat, någon vecka efteråt, konstatera att det var det sämsta vi nånsin hört.
Saras stämma lät mest som ett gutturalt gurglande, få, om några toner hamnade rätt. Jag tror att hon till slut fick händerna på bandet och totalförstörde det under en fest månader senare, då vi andra börjat skratta lite väl mycket åt inspelningen.
Sara fastnade redan i första låten med sitt stora halsband i min gitarr. Hon satt fast medans jag försökte att spela ett solo och fick snällt "åka med" i mina rörelser innan vi till slut lyckades lirka loss henne. Efter tredje låten försvann delar ljudet från PA:t och min stärkare dog. Nu hade nån kört en "Hypnotic Cornflake"(se plats 8) säger vissa av er, men så enkelt var det inte.
Sara mick funkade fortfarande och löste den ofrivilliga pusen med att fylleprata om festkvällen med publiken. "cHauur ni rooouilght? Hick!", "Vaoo schka ni göra senare ikvälleee?", "GUUUD va kuuul" ,"Vaoo schkaoo du göra då...?"Jens löste det samtidigt genom att köra rundgångs-solo, ett fruktansvärt skrikande såadant på gitarren. I 15 minuter. Möjligen var det hans plan att överrösta Sara, men det förstärkte ju snarast allt.
De tjugotalet som var publiken, däribland Mattias "Shaggy" Nilsson, skakade på huvudet och bannade sig själva för sitt val att gå hit istället för nån trevlig fest på annan plats.
Spelningen återupptogs till slut , och ånyo kunde strängar på ostämda gitarrer flyga åt alla håll, datorer sluta
spela backtracks och till slut, till publikens lättnad avslutades ett legendarsiskt uselt gig.
Efteråt kom Birgitta Axfors och sa att vi kunde glömma nån betalning. Fair enough, minst sagt. Vi borde betalat tillbaka entrépengen till de få stackare som kom dit. Men så tänkte vi inte just då.
En person var i alla fall helt lyrisk. Jonas Ax hyllade högljutt spelningen som det bästa han någonsin sett. Detta kändes skönt för bandet att någon insåg sanningen -att vi faktiskt var grymmast i världen. Tack gode gud för vår frände, stabile Jonas! De andra kan ju fan inte veta vad de talar om!
Efter att fått ytterligare utskällning och närmast spö av arrangörerna bestämde sig jag och min vän Fredrik Samson för att lämna området och gå ner i replokalen och dricka oss superfulla och tänka på annat.
Utanför sobelhuset ser vi Jonas Ax. Han ligger under ett träd, en hägg, och blöder ur båda näsborrarna.
*
Senare under kvällen var det som själva pandemonium, vi talar bandmedlemmar som läg halvnakna i replokalen och förlustade sig med varandra, det var bråk, det var kris. Dessutom träffade jag en tjej mitt i villervallan. Hanna, som jag skulle bli ihop med, och så var vi i sju fina år.
Paris, Texas, Pizza i Tranås
De dråpligaste ögonblicken i Tranås lokalbandshistoria.
4. THE NEON JUDGEMENT ÄTER PIZZA PÅ PIZZERIA HAWAII
Tranås är mest känt för Hyland och Pälsindustri. Idag lever inga av de två.
Istället handlar det om pizza. Det är helt oförklarligt med det är så sjujävla goda pizzor, nowhere to be found i hela Stockholm exempelvis. Varför har ingen börjat göra dessa pizzor i Stockholm?
Det är i september 1989 det helt otänkbara händer. Belgiska cowboysyntarna i The Neon Judgement är på Sverigeturné och är på väg mot Jönköping. Jag är själv där och njuter av en helt fantastisk spelning. Neon Judgement hade Parade Ground som förband (de har tydligen gjort en ny platta nu efter att ha varit frånvarande i typ 18 år...) och Jo Casters från Poesie Noire som ljudtekniker.
Där hände också en radda fullständigt klassiska händelser, men det får jag ta en annan gång, det har ju inte särdeles mycket med Tranås att göra.
I vilket fall berättade jag av någon anledning för Jo Casters, när jag fick chansen att prata med honom, att jag kommer från Tranås. Då säger han att de stannade där på "the only street" och käkade pizza. "Very, very nice pizza" konstaterade den rundlagde Casters.
När jag kom hem strömmade rapporterna in om en bunt herrar i cowboyhattar, långa rockar och solglasögon som klivit in på Pizzeria Hawaii i släptåg efter en man helt klädd i vitt, med stålbågade glasögon, tidernas bakåtslick, rökandes en cigarill samt med en silkeshandduk vilandes på axlarna. (Detta var Neon Judgements manager).
Efter att Poesie Noire och TNJ skrämt vettet ur Tranåsborna en fredagseftermiddag blev det fullkomlig Poesie Noire hysteri i Tranås. Deras kommande platta "Marianne" togs in av skivbutikerna i tjogvis. Alla lyssnade på "Marianne" och innehade en styck LP eller CD.
När jag långt senare pratade med Jo Casters, idag är han skivbolagsboss i Belgien, och nämnde detta, berättade han för mig att just "Marianne" hade varit ett försäljningsfiasko. Skivan hade bara sålt 48 exemplar i Sverige bläddrade han fram. Detta ställer en mycket obehaglig fråga; såldes alla ex till Tranås lokala syntrockmusiker?
